Familjen som ständigt lever tonårsliv

Att bli placerad i familjehem av de sociala myndigheterna är ett stort steg. Samtidigt oftast ett nödvändigt steg, för att barnen ska kunna få ordning på sina liv. Förhoppningsvis händer något positivt också med deras föräldrar. - Vi är inte en ny mamma och pappa, säger Lena bestämt. Barnen har ju redan en mamma och pappa. Det handlar i stället om att vara en skaplig vuxenförebild. Att hålla kontakt med barnets sociala nätverk så att det inte blir rotlöst är en jätteviktig uppgift.

Hon och hennes man har varit familjehem i tio år, men redan för sjutton år sedan började de ta emot andras barn i sin familj.

- Vi såg en annons i tidningen och gick till en allmän informationsträff på socialkontoret, säger hon. De som var intresserade fick stanna kvar för en interjvu och senare gjordes djupintervjuer med oss separat, både om det förflutna, nutiden och framtiden. Vi började som kontaktfamilj, hade barn hos oss över helgerna, och på den vägen är det.

Öppnar sitt hem

Deras egna barn hade då börjat i skolan. Vad var det som fick dem att öppna sitt hem för andras barn, ofta uppväxta i familjer med missbruk eller psykisk ohälsa?

- Det rör sig faktiskt om vanliga människor, säger hon. Vi vet inte själva vad som händer oss i framtiden. Just nu kanske vi har det bra men livet kan krascha för oss alla. Det var rätt naturligt för mig, eftersom jag inte själv växt upp med mina biologiska föräldrar utan släktplacerades. Jag jobbade som undersköterska på natten då för sjutton år sedan och tyckte jag hade tid för det.

- Våra egna barn har aldrig undrat. Jag är övertygad om att det gett dem en otrolig förståelse för andra människor. Att det varit nyttigt och gett dem en nyfikenhet på andra, att de törs gå över gränser. Dessutom har det varit världens bästa anti-drogpropaganda.

Familjens hus ligger i ett vanligt villaområde. Det är klätt i mexitegel och har med sina tre plan gott om plats för extra barn. Det är många barn, framför allt tonåringar, som lärt känna paret genom åren. Har de fått anpassa sitt liv på något speciellt sätt som familjehem?

- Ja, det går väl inte att komma ifrån att det ibland påverkat oss och inskränkt vårt umgänge. När man tar emot barn kan det ta lång tid innan det byggs upp någon form av förtroende. De har kanske aldrig fått kravlös kärlek och är väldigt anti till allt och alla. Då är det inte läge att bjuda hem folk eller ta bort till andra heller, men vi har hela tiden försökt leva så vanligt som möjligt.

Lena tar helst emot större barn. Hon vill undvika att hon och barnen fäster sig för mycket vid varandra, vilket lätt händer om barnen är mycket små.

- Man ska ha klart att det rör sig om ett tillfälligt omhändertagande, som ständigt utvärderas. Barnets bästa ska styra placeringen, och även ett eventuellt återvändande till den biologiska familjen. Jag blev själv mycket besviken en gång och bestämde mig för att aldrig mer ta emot småbarn.

Lena JO-anmälde den aktuella kommunens agerande och fick rätt.

- Jag hade hjälp av en advokat och processen höll på i ett och ett halvt år. Det blev ingen ändring i det aktuella fallet, men förhoppningsvis hjälpte det på sikt. Att kommunens socialnämnd tänker till en extra gång om ett liknande ärende dyker upp.

Hon påpekar att det är a och o med en fungerande socialtjänst. Kanske är det en av de viktigaste faktorerna när det gäller att locka fler familjer att bli familjehem.

Bra samspel

- Det krävs ett bra samspel mellan familjehemmet och socialsekreteraren. Själv har jag kontakt med några socialsekreterare som jag känner stort förtroende för. De byter ofta kommun efter två, tre år och eftersom jag inte vill ha någon ny har jag följt med dem.

Vad är det då som krävs för att kunna ta emot barn som familjehemsplaceras, tycker Lena?

- Det är egentligen inte så märkvärdigt. Man ska ha plats och tid för ett extra barn. Kunna erbjuda ett normalt, tryggt vardagsliv. Vanliga saker som barnen inte är vana vid; att det blir frukost och middag varje dag, att skjutsa till fritidsaktiviteter och åka på semester.

Det såg ett tag ut som att deras insats som familjehem skulle vara över efter sommaren, men så blev det inte till slut.

- Det hade säkert blivit hemskt tomt. Vi har aldrig varit utan tonåringar i huset, men nu blev det som tur var inte så. Det är en stor omställning att sluta som familjehem, det har blivit en livsstil.

Hon möts ofta av frågan när hon ska skaffa sig ett riktigt jobb, och betonar att det faktiskt kräver sin kvinna eller man att ro hem arbetet som familjehem också.

- Visst går det att kombinera med jobb, men knappast ett heltidsjobb där man är borta större delen av dagen. De extra barn man tar emot behöver ofta extra stöd i skolan, och tryggheten i att man är hemma när de kommer hem från skolan. Tid att prata och göra saker tillsammans.

Tid krävs

- Barnen kan verka anpassade på ytan, men för att komma under den ytan krävs tid tillsammans. De behöver stöd att knyta sociala kontakter och få bättre självkänsla. Barn som levt i dysfunktionella familjer kan inte tyda de osynliga koder som finns oss människor emellan och det sker ofta kulturkrockar.

Emellanåt dyker det upp bilder av familjehem i medier som talar om övergrepp, misshandel, barnarbete och att de drivs för vinnings skull. Hur ser Lena på detta?

- Om det varit som att tälja guld med träkniv att vara familjehem borde det inte vara brist på familjer, och det är det ständigt. Det är snarare så att många känner att de inte hinner med sina egna barn och familjer, än mindre ta emot andras barn och hålla kontakt med deras familjer.

Samtidigt tycker hon det är hemskt när redan utsatta barn utnyttjas på olika sätt.

- Därför är det viktigt med noggranna uppföljningar från socialtjänsten. Vi har hembesök var fjärde månad. Då pratar socialsekreteraren med alla inblandade, och enskilt med barnet. Det är nog svårare att komma åt det som händer barn i deras biologiska familjer, tänker jag.

Den ekonomiska ersättningen är inte större än att den täcker de extra utlägg som det innebär att vara familjehem.

- Vi gick från att vara en vanlig fyrapersoners familj, till storfamilj över en natt när våra första barn kom. Vi fick skaffa minibuss och åkte iväg på en del minisemestrar tillsammans. Saker som syns och kanske verkar lyxigt, men det är extra viktigt att göra saker tillsammans på neutral mark i början.

- Vi har haft samma grannar i alla år, de vet vilka vi är. Annars kan det hända att grannar och andra som bor omkring blir rädda när man blir familjehem. Folk blir ofta rädda för det de inte vet något om. Det är ju bara barn med trasig uppväxt vi tar emot, inget konstigare än så.

Mentorskap

Ett tips som Lena tror skulle locka fler att våga bli familjehem är ökat samarbete mellan etablerade familjehemhem, socialförvaltningen och de nya familjerna.

- Det vore en tillgång som nyblivet familjehem att ha ett mentorskap i en redan "självgående" familj att tillgå, vid behov dygnet runt.

Hon betonar att det inte är lätt för barnen att komma till ett nytt hem i början.

- Tänk dig själv att krypa ner i någon annans säng, med lakan som luktar helt annorlunda mot hemma. Och veta att du ska bo där länge. Det finns fel mat i kylen och frukt som man inte alls gillar. Då är det viktigt att kunna gå ut och ta en fika på ett kafé, ett ingemansland, och prata tillsammans.

Ett viktigt jobb

Vi kommer tillbaka till frågan om varför hon och hennes man är familjehem fortfarande, efter sjutton år?

- Jag trivs med detta, man styr sin egen vardag, säger Lena. Det är ett bra sätt att leva, ett jätteviktigt jobb. Visst är det motigt ibland, men så händer någon liten grej och jag får känslan att jag gör skillnad i en ung människas liv. Det är en oerhörd tillfredsställelse att se när det positiva tar över, att få ingjuta framtidstro hos dessa tonåringar.

- Att vara familjehem innebär också att man tvingas reflektera över hur man reagerar och varför. Man lär känna sig själv väldigt bra också, med åren.

Hur gör hon för att orka med att leva i ett ständigt tonårsrus?

- Det gäller att hitta saker att göra bara för sig själv, ställen där man kan pysa ut. I höst ska jag gå på en kurs och lära mig meditera med Frälsarkransen. Och så gäller det att välja sina strider, och inte ge krutet i allt. Viktigast för mig är ärlighet. Jag går i gång på när någon ljuger eller stjäl, men har det lönat sig att ljuga och stjäla innan tar det tid att ändra på det.

Bodhi Bjerregaard

Fotnot: Lena heter egentligen något annat. Hon har valt att vara anonym med hänsyn till de barn som bor hos familjen.