Annons
Nyheter

Familjen som inte har långt till skratt

– Det vi gör minst tillsammans är att sitta stilla, konstaterar Julia och alla runt bordet skrattar.
Med fem döttrar i familjen är det alltid mycket fniss och prat hos Sommer-Martinez.
Nyheter • Publicerad 28 december 2011
Foto: Claes Nyberg
Foto: Claes Nyberg
Foto: Claes Nyberg
Foto: Claes Nyberg
Foto: Claes Nyberg
Foto: Claes Nyberg

2007 samlade Mariella Sommer och Roberto Martinez sina fyra döttrar i en stuga i Smyge för att berätta att de skulle bli en familj.

– Du och jag började leka efter tio minuter. Minns du? säger Johanna och vänder sig till Cassandra som nickar instämmande.

Annons

– Vi sov i samma rum och turades om att sova överst i våningssängen, fortsätter Johanna.

– Ja, och en gång trillade jag ner, fnittrar Cassandra.

Det var mycket bus. Julia och Emelie påminner sina systrar om den gången då de började leka med dockor klockan halv två på natten och väckte övriga familjemedlemmar.

– Fast jag märkte ingenting, säger Julia.

De har samlats kring matbordet. Julia har bakat en Silviakaka och alla berömmer hennes bakkonster.

– Jag gillar mest att baka kladdig chokladkaka, men det är ännu godare att äta den, säger hon med ett leende som slutar vid öronen.

– Ni är väldigt duktiga på att hjälpa till allihopa, berömmer Mariella.

Entusiastiskt pratar flickorna i munnen på varandra och berättar att de från första stund tyckte att det var roligt att få nya lekkamrater.

– Först var det roligt med en ny kompis, men sedan blev Johanna mer och mer en syster för mig, säger Cassandra.

– Vi blev snabbt en familj, säger Johanna. Men det blev också mer bråk.

Annons

Men alla håller inte med.

– Först var vi inte alls en familj för mig, säger Emelie, men det blev det mer och mer.

Hon bor mer eller mindre alltid hos Roberto och Mariella. Systern Cassandra bor mest hos sin mamma medan Johanna och Julia har varannanveckasboende. Sedan två år tillbaka är familjen berikad med lillasyster Bella.

– Vår stora fasa var när vi skulle berätta för er att det var en bebis på gång. Minns ni tjejer, undrar Mariella.

– Ni samlade alla runt matbordet innan Julias kalas. Jag anade att ni hade något att berätta och blev väldigt glad, minns Emelie.

– Det blev alla! hörs en kör runt bordet.

– Jag blev gladast för att jag slapp vara minst, säger Julia och styrker en hårslinga från ansiktet.

Mariella konstaterar att hon aldrig upplevt att någon av de större tjejerna visat någon avundsjuka mot Bella.

– Fast hon tar uppmärksamhet, konstaterar Cassandra.

– Så är det med alla småsyskon, kontrar Emelie som är äldst.

Annons

Hela familjen är överens om att det bästa med en stor familj är alla kvällar då de kryper upp i soffan och myser tillsammans.

– Det är mysigt, säger Johanna. Och så är det kul att vi är många som är ute i trädgården och leker tillsammans. Att vara många är många gånger roligare än att vara själv.

– När jag inte är här saknar jag Bella, säger Julia och tittar på lillasyster som krupit upp i mammas knä och är i full färd med att fixa och trixa med en hårklämma.

– Det negativa med att vara många är att man måste ta hänsyn. Till exempel när vi varit på semester och Johanna och Julia varit för små för att göra vissa saker, funderar Emelie.

– Och så måste man samsas om allting, inflikar Johanna och fortsätter:

– Det är jobbigt när alla är sjuka samtidigt. Två gånger har vi haft kräksjuka.

– Det var när jag hade kalas, konstaterar Julia.

– Ja, allt händer på dina kalas, skrattar Emelie.

En del praktiska arrangemang har gjorts för att få vardagen att fungera. De som bor uppe använder toan uppe, de som bor nere den där nere.

En stor familj kräver mer planering.

Annons

– I januari ska vi åka till Kanarieöarna och då får vi ha två lägenheter. Jag har reagerat på att allt är anpassat till familjer med max tre barn. Och så har vi skaffat en större bil. Första sommaren körde vi i två och det blev inte samma sak, säger Mariella.

I början hade familjen väldigt mycket regler.

– Jag tror att vi snodde in oss själva i dem när vi från början skapade dem för att underlätta så mycket som möjligt, säger Mariella.

Hon gjorde listor på hur mycket som gick åt av allt, men nu har hon fått rutin på matlagningen som är väldigt varierande beroende på om de är fyra eller sju runt bordet. Familjeråd hölls regelbundet men det har trappats av.

– Ibland tar vi upp något om vi tycker att det är problem, förklarar Julia.

– Ja, när vi äter middag, säger Johanna.

Mariella förklarar att familjen försöker äta frukost och middag tillsammans. Det känns viktigt.

När hon och Roberto bestämde sig för en gemensam framtid hade de inte så mycket tankar och strategier kring hur de skulle gå tillväga för att svetsa samman familjen.

– Vi har tagit det som det kommer. Vi pratade mycket om att den största utmaningen skulle bli att hitta tid för varandra och den tiden har också fått stryka på foten, konstaterar hon uppriktigt.

Och tjejerna har genomskådat sina föräldrars strategi.

Annons

– Om man frågar om man får göra något säger ni alltid att ni ska tänka på saken, det är bara för att ni ska prata ihop er, säger Cassandra och de andra nickar instämmande.

Under fyra år har de skapat många gemensamma minnen tillsammans.

– När man tänker tillbaka är det det roliga man minns, konstaterar Mariella.

De har även lärt känna varandra bättre.

– Nu vet man hur alla funkar, säger Johanna.

– Det svåraste var att säga till Mariella i början, inflikar Emelie.

– Ja, Roberto tar saker på ett annat sätt än mamma, instämmer Julia.

Mariella känner igen sig i den säkerheten.

– Julias och Johannas kärlek har jag alltid. Jag tycker att det är jobbigare och tråkigare att gnälla och skälla på Emelie och Cassandra. Det är så mycket lättare att förlora ett bonusbarns kärlek och vänskap.

Nilla Olsson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons