Ett samtal man inte vill få
Det samtalet fick jag.
Rektion? Panik! Kortslutning! Snurr i huvudet!
Jag ringde maken, jag ringde gossens pappa, jag sökte stöd hos en kollega med tonårsbarn och möttes av:
– Jaja, det är sådant man ska igenom.
Tack för den!
Så jag googlade och hittade en pedagogisk sida på internet som förklarade för barn att snatteri, det kan ligga brottslingen till last – lääänge!
Jag gick till en annan kollega, som brukar handla i den aktuella butiken, för att höra om det var läge att ta dit sonen så att han fick betala för sig och be om ursäkt.
– Nej, det hade jag aldrig gjort, konstaterade hon. Då, om inte förr, kommer butiksägaren att ringa polisen.
Jag sände butiksägaren en ilsken tanke och tackade honom för hjälpen med att fostra min son. Inget stöd där alltså.
I stället fick det bli ett allvarligt samtal runt köksbordet efter skolan. Vi förklarade vilka följder ett till synes oskyldigt pojkstreck kan få i framtiden. Och den unge mannen lyssnade uppmärksamt – även om han hävdade sin oskuld och såg ytterst oförstående ut inför anklagelserna.
Mitt i samtalet ringde mamman, som informerat skolan, upp och förklarade att det blivit ett missförstånd. Det handlade om en annan pojke. Jag tackade henne för hennes omtanke och lovade att jag hade gjort på precis samma sätt om jag hört något om hennes barn.
Skuld eller oskuld – hennes engagemang ledde till ett mycket bra samtal, mellan henne och mig och mellan oss där hemma. Framför allt visade det vår son att det finns många vuxna runt omkring honom som bryr sig.
Det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder "It takes a village to raise a child". (Det behövs en hel by för att fostra ett barn.) Jag tror att det ligger mycket i det. Om vi hjälps åt, så får våra barn helt andra förutsättningar.
Sonen var nog faktiskt oskyldig - den här gången, för när jag avslutat samtalet med den engagerade mamman tittade han lite skamset på mig och sa:
– Jag lovade farfar att inte berätta. Det skulle vara vår hemlis.
Ja, ni förstår ju själva hur det började snurra i knoppen på mig. Att två nioåringar kan locka varandra till tokigheter, men farfar?
– Farfar och jag var i affären i tisdags. Jag vet att jag inte får äta godis och dricka läsk mitt i veckan. Men farfar betalade, det gjorde han!
