Annons
Nyheter

Ett armband, en kvinna och hennes land

Plötsligt föll det bara av. Jag har ju väntat på det, men inte vetat när det skulle ske.
Nyheter • Publicerad 24 april 2010

Det var för några veckor sedan som det alltså bara gick av och föll till golvet. Jag blev så överraskad och paff när mitt mycket slitna svagt rosafärgade armband, bara så där, föll till golvet. Det kom att sitta där runt handleden i två och ett halvt år, cirka 850 dagar. Många tittade lite undrande på det där bandet och frågade vad det var för något. I 850 dagar påminde bandet mig om en kvinna och hennes land. På något sätt hade jag den lite barnsliga förhoppningen om att om bandet går av, då blir hon fri. Fast mer hade jag hoppats få ta av det den dagen hon blev fri. Nu blev det inget av detta. Hon är ännu inte fri, utan istället blev hon dömd till ytterligare 18 månaders husarrest förra året och givetvis bara för att mitt band föll till marken påverkas inte Burmas hårdföra militärer.

Nej, Aung San Suu Kyi sitter fortfarande i husarrest, mitt band höll i ca 850 dagar, hon har suttit i husarrest i ca 5000 dagar. Nu finns inte bandet kvar där och kan inte längre ständigt påminna mig och min omgivning om hennes och Burmas folks situation. Därför skriver jag nu dessa rader. För att jag inte själv skall glömma och för att du som läser skall veta och inte heller glömma.

Annons

Inte glömma att vi skall vara tacksamma och lyckliga i att vi lever i ett land som är fritt och demokratiskt. Att vi får uttala oss fritt, resa fritt, ja leva fritt. Visst, den senaste veckan har en del av oss blivit drabbade av askmolnet så att vi antingen inte kommit iväg som vi tänkt eller kommit hem som vi tänkt. Och visst förstår jag att för många kan detta få stora konsekvenser på olika sätt, men jag tror samtidigt det är viktigt att vi har lite perspektiv. Och de där perspektiven har mitt armband hjälpt mig med.

För Aung San Suu Kyi kan varken uttala sig, resa eller leva fritt och har inte kunnat göra så under de mer än tjugo år som hon nu bott i Burma. Och på liknande sätt är det för hennes landsmän. Man lever i något som mest kan liknas vid ett jättefängelse. FN:s speciella sändebud för Burma har lyft frågan om att undersöka om inte Burmas militärers behandling av dess folk är att betrakta som brott mot mänskligheten. Storbritannien och Australien stödjer detta förslag, men Sverige och EU är ännu tysta. Varför?

Många svenskar har i dagarna haft problem med att ta sig hem från sin semesterresa i Thailand. Askmolnet gjorde att resan kanske inte blev den drömsemester man drömt om. Men även utan askmoln har Thailandsresan en baksida som inte många känner till. Många av dem som arbetar på turistorterna är burmesiska migrantarbetare. Man arbetar under mycket svåra förhållande till mycket låga löner. Förtrycket och den stora fattigdomen i Burma har tvingat ca två miljoner att söka sig till Thailand. Här kan man få arbeta upp till 14 timmar om dagen sju dagar i veckan med att bygga hotell som vi svenskar skall få leva en eller två underbara fria veckor på.

Det är de här perspektiven som armbandet påmint mig om och det var de här perspektiven som jag ville dela med mig av när armbandet föll till golvet och askmolnet steg mot himlen.

På söndagen talar vi om Vägen till livet i våra kyrkor. Jag hoppas och ber för en väg till livet, det fria livet för Aung San Suu Kyi och hennes sargade folk.

Nilla Andersson
Per Kristiansson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons