En modern man får fixa disken

Så här inför stundande kvinnodag är det dags att konstatera att revolutionen är genomförd, vad gäller den typiske medelklassige mannen, alltså den typ jag själv tillhör. Vi är jämställda ut i fingerspetsarna. Inget är oss främmande; disk, tvätt, städning, inköp, matlagning, blöjbyte, nattning och föräldramöten, till och med relationsmässig spetskompetens som att komma ihåg bemärkelsedagar. Jag kan ta det. Jag är ju man. En modern man.

Jag skulle aldrig drömma om att tafsa, och grips av ångest om något jag sagt skulle kunna tolkas som sexistiskt. Jag låter kvinnor tala till punkt, även om den punkten ibland kan vara ganska långt borta (förlåt, om ni tyckte att det där i sig var sexistiskt så låt mig referera till en undersökning som visade att kvinnor dagligen använder cirka 25 000 ord, som jag minns det. Män använder 12 000 – företrädesvis ”ja”, ”nej” och ”öl”).

Men nu i det 21:a århundradet börjar en misstanke gnaga i mig. Var det inte meningen att vi skulle dela lika här?

1 900 år av manlig rösträtt, arvsskifte på fädernet, patriarkalt självförhärligande, samhällets genomsyrande av mannen som norm, osynliga glastak för yrkeskvinnor och något lite mer iögonfallande talibanskägg för män, allt pekar åt samma håll. Nämligen att allt är mitt fel och nu ska jag få igen för gammal ost.

Efter 2 000 år av manligt förtryck har hon det moraliska övertaget när det gäller vem som ska fixa disken. Så i jämställdhetens namn får jag göra allt jobbet. Hur blev det så här?

Jo, makt korrumperar. Och tjejerna håller på att ta den. Makten, alltså. Mönstret syns överallt. Tjejerna är smartare och snabbare, får bättre betyg i skolan och kommer med fetare CV-papper till jobbintervjuerna. Min enda slutsats angående det tidigare förtrycket är att detta har vi vetat – och fasat för – hela tiden.

Fler och fler högre utbildningar blir kvinnodominerade, eftersom killarnas betyg på sin höjd räcker till latrintömning. Bara de mest begåvade slussas vidare till latrinhögskolans påbyggnadskurs ”skrubbning”.

Okej, jag tar i lite. Men faktum är att här och var i högskolelivet har man redan börjat kvotera in killar.

Hittills har betygen inte spelat någon roll. För oss killar, alltså. Vi har förlitat oss på informella nätverk; kompisar, herrklubbar och farbröder införstådda med principen ”rätt man på rätt plats.”

Nu får vi ta oss i kragen för att inte reduceras till patetiska hushållsslavar.

Tjejer, ni måste vara snälla mot oss. Okej, vi har varit dumma. Men det är ingen anledning att sura. I alla fall inte i två tusen år.