Annons
Nyheter

En hyllning till alla föräldrar i hela världen

Jag är sju år. Jag lägger mina svarta badbyxor med skeppsmotiv i mammas cykelkorg.
Nyheter • Publicerad 1 september 2010

Mamma och pappa, jag och min bror cyklar ner till stranden, alltid samma väg genom skogen till badhytten. Efter ett par timmars badande är det fikastund uppe i skogen. Alla är där. Anna-Greta och Olle har kört dit i Olles gröna Volvo PV. Marianne har tagit med sig Curt, fast han inte badar när det är under 23 grader. Sonja och Albertina har också kommit, men Kalle trivs bättre hemma i trädgården.

Vi äter hembakade kanelbullar och dricker svartvinbärssaft. Efter någon timme till får jag, min bror och min kusin gå till kiosken och köpa glass. När det börjar bli kyligt och vi tröttnat på att bada lägger jag de blöta badbyxorna i mammas cykelkorg och vi cyklar hem genom skogen. När vi kommer hem hänger jag upp badbyxorna på klädstrecket i trädgården.

Annons

Vem gjorde allt det andra? Vem bakade bullarna? Vem plockade de svarta vinbären och blandade saften? Vem lagade punkteringen så att jag kunde använda cykeln? Vem tog med pengarna till glassen? Och när vi kom hem, vem fixade spaghetti med köttfärssås och vem bar upp mig till sängen efter att jag somnat i mammas knä halvvägs in i ännu ett avsnitt av Familjen Macahan?

Vem slet varje dag för att försöka ge mig den bästa barndomen man bara kunde tänka sig?

Nu är jag där. Nu är det jag och min flickvän som måste slita varje dag för att ge vår lille son den bästa barndomen som man bara kan tänka sig. Det är inte lätt. Det händer att jag redan nu, när killen inte ens är ett år gammal nästan känner att jag dukar under av ansvaret. Att jag inte riktigt räcker till.

För det är mycket att leva upp till. Matlagningen, tvättningen och de tidiga morgnarna är väl en sak. Det kan man få rutin på. Men det är så mycket mer. Han ska känna sig trygg, glad och harmonisk. Kunna tänka tillbaka på soliga dagar på stranden med bullar, saft och glass. Minnas sin barndom, som aldrig kommer igen, med glädje. Det är nu eller aldrig.

Jag är 37 år och det är fest med släkten. Vi packar hans skötväska med blöjor, en burk barnmat och en vattenmugg. Vänta, vi får inte glömma hans skedar. Vi lägger en extra kofta och hans lilla munkjacka i ett fack på barnvagnen. Han spritter av glädje när vi sätter honom i bilbarnstolen. När vi går av tittar han med stora klarblå ögon på allting runtomkring honom. Han är glad och vi är glada. I dag har vi lyckats.

På festen är alla där, utom några som inte finns med oss längre. Det är ett helt gäng mostrar och deras män. Som slitit för att försöka ge mig, min bror och nio kusiner den bästa barndomen man bara kan tänka sig. Hur fixade de det? Att dag efter dag, år efter år, i ur och skur, fixa och dona för att få allting att flyta och hålla ihop familjen. Det är, om man tänker efter, ett otroligt hästjobb och värt all beundran. Någon gång blev det kanske fel, men i slutändan gick det ändå ganska bra.

Hur lyckades de? Kanske genom att ta en dag i taget, göra sitt bästa och inte tänka så mycket. Men det är inte så lätt. Inte när ens älskade ögonsten förtjänar den bästa barndomen man bara kan tänka sig.

Nilla Andersson
Andreas Mårtensson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons