"En förälder har ett enda projekt och det är att göra sig själv överflödig"

Det var ett nytt sätt att skriva för mig, men när jag sedan fick så mycket respons och projektet halkade i väg till att bli en bok så var det ingen konstigt steg att ta. Men Karin är fortfarande hemlig.

Visst tvekade jag att skriva offentligt om någon…

…som inte bett om det. Allt som en förälder gör måste göras utan samråd med barnet, åtminstone när det är så litet att hon inte kan berätta om hon vill äta banan eller äpple. I dag kan Karin i och för sig visa vilken frukt hon vill ha, men hon kan inte välja om hon ska vaccineras eller ej, eller hur många timmar som hon ska vara på dagis. Hon kan inte heller välja hur vi dokumenterar hennes första tid. Vi får se vad hon säger om det om femton– tjugo år.

Jag är fortfarande ingen expert...

...på att vara pappa, och min dotter är ju ett helt annat barn i dag. Hon ligger alltid steget före. Ibland när jag lämnar henne på dagis klockan nio och sedan hämtar henne halv fem så är det som: Vem har bytt ut min bäbis? Hur kan du ha vuxit på den lilla stunden?

Om bloggskrivandet tog tid från…

…att vara med Karin? Nej. Jag hade som grundregel att aldrig sitta vid datorn när hon var vaken. Och med tanke på att hon sov mycket under de första åtta månaderna – tolv timmar om natten och två timmar på dagen – så hade jag ju tid. Om jag bara använde lite av den tiden så hann jag ju mycket. När jag skulle sammanställa boken tog jag tjänstledigt en månad och då var det som vilket nio-till-fem-jobb som helst.

Jag har förstås lärt mig...

...att det är svårare att ha en familj när inte en av oss alltid är hemma. Karins mamma och jag jobbar båda 80 procent för att få mer tid med henne, men trots det är det ju tufft. Man måste handla när alla andra handlar. Man måste köa.

Sammanhållen tid är…

…viktig. Först då blir föräldern som är hemma med barnet ofelbar och har koll på vilken gunga som hon tycker bäst om just nu.

Som det känns nu…

…kommer jag inte att börja pappablogga inom någon överskådlig framtid.

Jag ser inte Hemliga pappan som…

…en pappabok, snarare som en föräldrabok. Men apropå pappaböcker tror jag att vi ska tacka Dick Sundevall som skrev Du ska bli pappa. Hans bok har kanske inte så mycket att ge oss som blir pappor i dag, men han var viktig för generationen före oss. Han slog fast att det var självklart för mamman och pappan att dela på ansvaret, och roller tar ju lång tid att ändra på.

Egentligen tycker jag att föräldra-utbildningar…

…är bra. De är duktiga på jämställdhet och jag har känt mig välkommen som blivande pappa. Men! Föräldrautbildningar tenderar att vara problemorienterade. Att få barn är något som man måste lära sig "hantera". Ingen sa något till oss om vilken kärleksupplevelse vi hade framför oss. Standardintroduktionen verkar vara: "Gratulerar, ni ska bli föräldrar", följt av 45 minuter problemdiskussion.

Att få bloggläsarnas kommentarer...

...var som att sitta på ett levande uppslagsverk. Jag kunde alltid slänga ut en fråga till de duktiga och ofta mer erfarna föräldrarna där ute och få massor av svar och uppmuntran. På boksigneringar och uppläsningar har folk ibland kommit fram och presenterat sig med sina internetalias. "Det är jag som är Gl@d." "Nej, va kul! Och jag som trodde att du var tjej." Jag saknar kontakten med bloggläsarna mer än skrivandet.

En sak som jag inte kunde föreställa mig…

…om föräldraskapet är den gränslösa kärlek som jag känner för mitt barn.

Jag slutade blogga…

…när jag började jobba igen. Jag har hellre den tiden med familjen.

En tids ofrivillig barnlöshet är ett jättebra sätt…

…att lära sig om vad som är viktigt i livet. Att få lov att längta efter att få barn lär en att skilja stort från smått.

Livet är som ett Excel-ark…

…ja, vad menar jag med det? Som förälder lär man sig att organisera. Man blir en sorts logistikkonsult som måste uppfinna sin familj och ett dygn som fungerar. Man måste uppfinna ett hem. Och dessa rationella beslut måste man ta samtidigt som man är översvallad av känslor. Det är inte lätt.

Man kan inte skämma bort…

…spädbarn, men däremot större barn. Och det farligaste man kan göra är att barnen inte lär sig visa hänsyn, att man aldrig låter dem vänta på sin tur. Det är den värsta formen av att skämma bort ett barn.

Jag har inget emot Polaren & Pyret…

…även om jag skrev i Hemliga pappan att "världens alla farmödrar och mormödrar sugs dit som om de rödvita pyjamasarna vore ett svart hål i universum". Polaren & Pyret gör väl fina grejer, men de är så himla dominerande. De är i klass med Ikea, Apoteket och H&M, och som alla vet så litar svenskarna på sina institutioner.

Stuntbäbis tillhör fortfarande…

…det bästa buset. Det går till så att jag bär runt på Karin, och intill en soffa eller en säng och så ylar jag plötsligt "stuuuntbääääbis!!!" och låter henne snabbt falla mot det mjuka underlaget. Men kanske är det bästa buset just nu att Karin lärt sig att kittla oss. Hon attackerar ibland och det är så härligt att hon nu själv kan ta initiativ till bus.

En förälder har ett enda projekt…

…och det är att göra sig själv överflödig. Det ska ju sluta med att barnet klarar sig självt. Om det innebär att jag någon gång kommer att släppa i väg min Karin till Roskildefestivalen utan en elektronisk fotboja, ja, det får vi se då. Det är tur att man har tid att vänja sig.

Min pappa var en riktig pionjär…

…för han var föräldraledig. Det var ju jätteovanligt då. Jag har minnen av hur han varje onsdag var hemma och städade och så. Det har betytt mycket för mig, för det är svårt att göra annorlunda än sina föräldrar. Jag räknar med att Karin kommer att välja att dela livet med en man som vill dela föräldraledigheten fifty-fifty.

Amnings-fascism…

…har jag också skrivit en del om. Det finns ju en utbredd tro och även vetenskapliga bevis på att amningens goda sidor. Men det finns också förespråkare som låter helt religiösa när de talar om amning. Jag har kompisar som verkligen kämpat för att få amningen att fungera och som drivits på av mödravården på ett orimligt, dogmatiskt sätt. Och all dogmatism måste man vända sig emot.

Hur vuxna tycker jag att barn ska vara…

…för att följa med på begravningar? Det beror på vem som dött och omständigheterna, men i princip är jag för att inkludera barn i allt. Som jag berättade i boken frågade jag en begravningsentreprenör en gång vad han tyckte och han sa "Det beror på hur vuxna föräldrarna är". Jag håller med.

Berättat för

Fredrik Sjöstrand