"En dag utan stygn är en fattig dag"

För drygt tio år sedan kom Gunilla till en punkt där hon undrade vad hon höll på med.

– Jag hade broderat i 30 år, alltid utifrån mönster som andra bestämt. Plötsligt var det inte roligt längre och jag frågade mig – kan jag inte själv?

Till en början kände Gunilla sig väldigt vilsen. Hon försökte brodera fritt, men det blev inte bra.

– Jag var helt handfallen, förklarar hon. Visste varken ut eller in men kände att nu var det dags att brodera med själ och innebörd. En ganska krävande och förlamande önskan för en nybörjare, kan man tycka.

Tillsammans med en väninna besökte Gunilla en utställning med fritt broderi på Bryggeriet.

– Jag blev alldeles hänförd. När sedan en fri brodös ställde ut i Galleriet på Gården i Lilla Beddinge cyklade jag dit. Både min man och vår dotter var bortresta. Jag minns hur solen lyste, vinden blåste mot mitt ansikte, blåklinten och vallmorna vajade vid vägkanten... Då gick proppen ur min broderiflaska. När jag kom hem letade jag fram ett gammalt lakan och mina trådar. Efter att ha broderat i en vecka vaknade jag upp till verkligheten. Det var en helt ny upplevelse!

Gunilla upplevde att hon hittat en vägvisare. Tidigare hade hon inte haft en aning om hur hon skulle närma sig det fria broderandet. På lakanstyget växte nu broderiet fram av bara farten.

– På utställningen hade jag fängslats av en bild som tolkade min egen längtan, tyckte jag. Jag började med att härmbrodera den. Efter det kände jag att jag kunde stappla vidare på egen hand. Man kan säga att jag gled in i det fria broderiet genom att härma.

I det fria broderiet är det fritt att plocka in vilka material man vill. Det finns överhuvudtaget inga regler alls. Friheten är total!

– Jag har bland annat broderat med både tandtråd och snören som flutit iland på stranden. Resultatet måste inte ens bli vackert eller dekorativt. Man kan välja att provocera om man har den läggningen, säger Gunilla och berättar att suffragetterna i 1800-talets England använde broderade banderoller i sin kamp för kvinnlig rösträtt.

Att brodera i grupp fungerar inte för Gunilla, men hon betonar att det kan vara oerhört inspirerande att träffa andra broderinördar och prata om kreativt broderi.

– Själva skapandet ställer krav på stillhet, ro, tystnad och att få vara ensam med sig själv och sin koncentration i sitt eget inre rum. Ibland kan det vara lämpligt att lyssna på viss musik eller ha sällskap av en ljudbok, gärna Torgny Lindgren. Detta är maximal broderilycka!

Gunilla konstaterar att hon inte är en praktiskt lagd människa. Det har hon vetat hela livet.

– Men ända sedan jag var i 20-årsåldern har jag haft ett behov av att arbeta med mina händer. Det får mig att varva ner, det är terapeutiskt och läkande för själen. Jag är inte den enda som upplever det så. Det finns till och med forskning som styrker detta.

Drygt tio år av fritt broderi har gett Gunilla insikter om sig själv. Det meditativa sökandet efter rätt uttryck i skapandet leder till större självkännedom på djupet.

– När jag börjar på ett nytt broderi har jag oftast en vag idé om vart jag vill men det händer saker under arbetets gång. Det är som om trådar och tyger och annat mojs som jag vill använda vill gå sina egna vägar. Det händer något och det är så härligt! Det är det som är tjusningen och spänningen. Men det är långt ifrån alltid som man har sådan medvind. Flow kallas det i kreativa kretsar.

Ibland blir resultatet rena katastrofen. Då lägger Gunilla undan det och skonar sina ögon från det under en längre tid. Hon kan till och med glömma bort det. Rätt som det är åker det fram igen och då ser hon nya möjligheter att gå vidare med det. Kanske sätter hon saxen i det och slaktar hej vilt, monterar om och får en ny utgångspunkt eller ett nytt slutresultat.

– Den kreativa processen kan vara oförutsägbar och grymt spännande, säger hon.

Broderierna ser hon som sina barn och Gunilla har väldigt svårt att skiljas ifrån dem. För henne är de fyllda med känslor och inte något hon skapar enbart som ett tidsfördriv.

– När livet känns tungt så lyfter broderiet mig och håller mig uppe.

Det finns dagar då Gunilla inte känner sig i broderiform.

– Sådana dagar är dåliga dagar. En dag utan stygn är en fattig dag.

En sorg i sammanhanget är att Gunilla inte har en ateljé. Drömmen är ett bord stort som havet och ljusinsläpp stora som himmelen själv.

– Att ha alla sina saker framme är inspirationsfrämjande, menar Gunilla och suckar över att knappar, trådar, garn och tyger nu ligger nerpackade i lådor.

Bäst känns det när Gunillas tavlor kan bidra till något gott för andra. Som när en elefant hon broderat med indiskt stuk såldes i samband med världsbroderidagen i Vismarlöv och pengarna gick till ett biståndsprojekt i Indien. En serie på tio broderier ledde till att en större summa pengar kunde skänkas till arbetet med romer i Serbien.

– Det kändes gott i mitt hjärta, säger Gunilla.

Hjärtan är ett ständigt återkommande motiv i Gunillas broderi.

– Jag såg konstnären Gunilla Skyttlas textila hjärtan och de sände mig upp till i sjunde himlen direkt. Jag blev hjärtedrabbad! Precis som tidigare började jag med att härma och sedan blev det egna hjärtan som tog form. Jag broderar gärna hjärtan eftersom hjärtat är en symbol för kärleken, den som är störst av allt.

– Det är bara det varma människohjärtat som kan rädda världen, anser Gunilla, trär sin nål med livets röda tråd och tråcklar vidare...