En bra förälder är en skräckslagen förälder?
Vi vinglade omkring i ett sommarstugeområde och råkade snedda över en trädgård. Därefter började vi gå tillbaka till festen. Vi traskade på en stig som ledde ner för en backe när jag hörde ett konstigt ljud bakom mig. Jag vände mig om och fick se två stora hundar komma i full fart mot oss. Ägarna till trädgården vi inkräktat på hade blivit så arga att de bussade sina bestar på oss. Skallen ekade i natten.
Jag stirrade på de ilskna hundarna och upptäckte plötsligt att jag inte var det minsta rädd. Blixtsnabbt insåg jag att rädd blir man när man tänker sig vad som kommer att hända. Men nu var jag så full att jag inte kunde tänka mig någonting alls, bara befinna mig i nuet.
Nu, 19 år senare, kan jag längta tillbaka till det ögonblicket. För i dag är jag rädd mest hela tiden. Det är något märkligt som händer när man får barn. Plötsligt blir allt skrämmande. Vissa dagar känns det som att hela min tillvaro går ut på att leta efter hot. Hur har jag kunnat förvandlas till en sådan mes? Jag vet dock att jag inte är ensam. Flera föräldrar i min omgivning pratar om hur fobier har börjat smyga sig på dem. Jag har en granne som är en av de tuffaste personerna jag känner. Hon reser till länder i krig och rapporterar hem till Sverige. Men sedan hon blev mamma har hon blivit så flygrädd att hon knappt klarar av att resa längre. Själv har jag blivit mörkrädd.
Jag tror det ligger mycket i den där insikten jag fick den där midsommaraftonen. Att vara rädd är att uppmärksamma ett hot och tänka sig det värsta. Som förälder ägnar man sig nästan inte åt något annat. Från barnen är födda tills de blir vuxna är det bara hot vi ser. ”Där borta står någon och röker – plötslig spädbarnsdöd!”, ”Surrar inte den där getingen lite för nära?”, ”Är verkligen den där gungan säker?”, ”Förstår hon att hon inte får gå mot rött?”, ”Är hon för liten för att börja cykla?”, ”Inte ens chans att du får vara ute på internet själv, där kryllar det ju av pedofiler!”, ”Måste du åka på ridläger, det är ju jättefarligt!”, ”Sova över hos VEM? Får jag prata med hans mamma först?”, ”Flytta hemifrån? Hur ska du klara dig?”
Jag vet inte vad jag ska göra för att inte hela tiden tänka på att världen är en farlig plats. Antagligen handlar det om att acceptera att jag inte har kontroll över mina barns framtid. Att jag inte kan garantera deras säkerhet, bara göra mitt bästa. Jag måste lära mig att slappna av och lita på att det mesta kommer ordna sig.
Som det ju gjorde även den där midsommarnatten 1995. När de ilskna hundarna nästan var framme hos oss fick min kompis en idé och utbrast i egna höga skall: ”Vov, vov!” skrek han. Jag vet inte om hundarna blev förvirrade av detta eller om de blev kallade tillbaka av sin husse och matte. Men plötsligt stannade de upp och sprang hem igen.
Jag fann situationen så lustig att jag föll ihop i ett skrattanfall. Därefter gick vi tillbaka till festen och dansade ända fram till småtimmarna. Vi var inte uppskakade av det som hänt, inte heller lättade. Endast glada över att vara på en rolig midsommarfest. Jag skulle kunna betala hur mycket som helst för att få lite av den sorglösheten i dag.