Dömd till ett liv som skrivbordsråtta

Själv funderar jag ofta på om min 18-månaders son ska bli duglig på att arbeta med sina händer, eller om han blir en lika hopplös skrivbordsråtta som farsan?

Nu vet jag inte hur många skrivbordsråttsgener som går över till nästa generation, men även om det bara är en bråkdel så är killen dömd till ett liv fastkedjad bakom en dataskärm, en hög med papper och muggar med ingrodda kafferester i. Och såklart med tillhörande falsk närsynthet, terminalglasögon, pansarhård kaffemage och professor Kalkyl-aktig tankspriddhet. Det kommer liksom på köpet.

Min dom som skrivbordsråtta kom tidigt. Den förkunnades när jag råkade klippa halsen av en papperstupp som skulle hängas upp i fönstret till klass 2A på Backaskolan våren 1981. Jag hade under den första årskursen anat att jag nog inte var särskilt flink med händerna, men inte riktigt velat erkänna det. Jag hade trots mina minimala praktiska färdigheter önskat mig en snickarlåda i julklapp, med vilken jag inte lyckades åstadkomma ett smack, förutom ett halvt ton itusågade brädor.

Men den påskpyssellektionen skulle allt bli annorlunda. Jag skulle visa att jag kunde, det hade jag gett mig tusan på. Uppdraget var att tillverka en tupp i gult papper, prydd med färgglada fjädrar, en lika färgglad kam och ett snöre med vilket man skulle hänga upp tuppen i fönstret. Jag tog mig an uppgiften med yttersta noggrannhet och när tuppen nästan var klar betraktade jag den med ett ganska stort mått av stolthet och konstaterade att den var minst lika stilig som mina kompisars. Jag skulle bara göra en sista finputsning med saxen, och sen var succén fullbordad. Fråga mig inte hur det gick till, men en sekund senare föll tuppens huvud ner på skolbänken. Utan tillhörande kropp.

När den samlade tuppkollektionen var på plats så stack min onekligen ut. Den hade en ganska indiskret tejpbit runt halsen, som gjorde att den såg helt vanställd ut, vilket den ju också var. Och när påsklovet stod för dörren och alla stolt tog med sig sina tuppar hem för att visa föräldrarna, slängde jag skamset min i första papperskorg.

Sedan gick det bara utför. Många är de tragikomiska fiaskon som jag fick gå igenom i grundskolans alla slöjd- bild- och tekniksalar. Ja, i princip i alla ämnen där man skulle använda händerna till annat än att skriva med. Jag skulle kunna berätta för er om getingen som blev en mask i syslöjden, om skivstället som blev kaffeved i träslöjden, om fisken som förblev rå trots ansenlig stektid i hemkunskapen och om de enda fröerna i klassrummet som inte grodde i sin kruka. Mina fröer såklart.

Efter nio års pina lyckades jag ändå på något fullkomligt mirakulöst sätt få en trea i betyg i såväl träslöjd som bild och hemkunskap. Detta berodde på lika stora delar tur, taktik (gör alltid grupparbeten med de bästa i klassen) och gott uppförande. Om man var snäll som en korgosse var det inte svårt att få en pensionsmässig träslöjdslärare att ha överseende med ens fullkomliga oduglighet och ändå sätta ett hyfsat men högst oförtjänt betyg.

När nu årets största pysseltid är över oss tänker jag tillbaka på den halshuggna tuppen och är ganska tacksam för att killen inte nått pysselåldern än. Men det fina med barn är att man får chansen att göra allt från sin egen barndom en gång till. Så om ett par år, drygt 30 år efter tuppdebaclet på Backaskolan, ska jag få min revansch. Tillsammans ska killen och jag göra den mest praktfulla påsktupp man bara kan tänka sig! Ståtligt gul med stiliga fjädrar och kam. Och med hela huvudet intakt.

Kanske blir det just det som sporrar killen till att försöka lära sig och åstadkomma något på de praktiska lektionerna, och inte som farsan bara försöka smita undan, vara artig mot läraren, liera sig med klassens stjärnor och hoppas på turen.

För farsan kan ju faktiskt behöva en del hjälp i huset.