"Det som varit styr inte över mig"

Jag tänker att jag kanske borde vara där. Men jag har mitt egna slags gudstjänst här hemma. Jag läser mina gamla dikter och krönikor. Som vore de min bibel. Då och då knäpper jag mina händer. Lite som i bön. Lite som en meditation. Jag sluter min cirkel en stund. Det är en ritual som hjälper mig så mycket mer än att gå till kyrkan. Att jag själv kan bestämma om cirkeln ska vara sluten eller öppen. Det som varit styr inte över mig längre men jag vågar vara i det. Det är tryggt att veta att kyrkan är öppen bara ett stenkast här ifrån, men jag kan känna den där närvaron som kallas Gud här hemma också.

Varje gång jag öppnar dokumenten med mina texter slås jag av alla de frågor jag ställt om mig själv under de här åren jag skrivit. Och så den lite spända tystnaden som ligger mellan raderna. Många frågor och tystnad, blir till många kanske. Jag har aldrig vågat nöja mig med de svar jag skulle kunna ge, så jag har ofta satt ett kanske före. Eller så har jag inte vågat spika något svar, för nästa gång har det funnits andra potentiella lösningar på mina frågor. Eller har jag inte velat hitta rätt svar? Rädd för vad de kunde innebära?

Varför så tyst, har alltid varit den mest brännande frågan. Det blev en hel diktsamling om varför jag är så tyst. När jag läser den nu med lite distans så ser jag att frågorna i sig själva är svar. Jag har formulerat fråga på fråga för att hitta svar och så finns nu svaren där så tydligt i de ställda frågorna. Var det så att jag behövde försäkran? Av mig själv? Av någon annan? Av tiden?

Jag ställer fortfarande frågor om mig själv, till mig själv. Fast nu har jag fler påståenden än frågor. Vissa av påståendena är svar. På ett sätt hoppas jag att de inte är slutgiltiga. Slutgiltiga svar är skönt. Till en början. Men ganska snart börjar jag känna mig avtrubbad. Jag har varit van vid att hela mitt liv stå på tå för att hålla rädslan i schack, så jag får lätt dåligt samvete om jag inte grubblar. Och så blir jag rädd att jag stänger inne. Frågorna hjälper till att hålla ångestsåret öppet så att allt som är jobbigt inte ska klibba igen inom mig.

Den är väldigt märklig, den där känslan. Av att både längta efter, och samtidigt vara rädd för tryggheten. Att söka svaret samtidigt som man nästan medvetet håller det på avstånd.

Tur att det finns någon som är större än alla mina frågor. Och han kräver inget svar. Tystnad räcker långt. Så jag knäpper upp mina händer och öppnar min cirkel. Den är inte permanent sluten längre. Jag har lyckats lära mig öppna upp.