Det som händer, det händer
Egentligen skulle vi varit på väg till Boracay nu. Boracay är Filippinernas främsta turistort med en av världens bästa stränder. Där finns internet och allt annat den moderne turisten räknar som självklart, så jag hade planerat att sända artikeln därifrån, men i natt kom det en tyfon och plötsligt kan man inte räkna med några av sina uppgjorda planer. Regnet bara öser ner, vågorna går stora på havet och slår in över stranden, radion berättar om översvämningar och inställda båtar, fiskarna har fullt upp med att rädda sina båtar undan de kraftiga vågorna och vi andra kan bara vänta och vänta. Precis när man tror att det har lättat tar regnet i igen så att det bara dånar. Att Filippinerna är en av de tio värst drabbade länderna i världen när det gäller naturkatastrofer blir man än en gång påmind om. Även om denna tyfonen är en stilla fläkt jämfört med tyfonen Frank som drog över den här ön vid samma tid förra året. Då drabbades miljoner människor av översvämningar och husen slets sönder av storm och nedfällda träd.
Just nu är vi på några veckors besök i Filippinerna, besöker vänner och turistar. Hemma i Källstorp gjorde vi upp noggranna planer för vad vi skulle göra dag för dag för att hinna med så mycket som möjligt och även om man vet om det och varit med om det många gånger förut, är det på något sätt som om vi aldrig riktigt kan förstå. Vi tror att man kan planera allt, vi tror att det går att fixa allt, speciellt om man har pengar tror man att allt går att ordna. För pengar har vi i jämförelse med våra filippinska vänner. Jag träffade Junjun för ett par dagar sedan. Han var min korgosse när jag arbetade som präst här. Då var han i yngre tonåren, nu är han utbildad och legitimerad sjuksköterska och arbetar på en akutmottagning. Han arbetar i stort sett alla dagar och tjänar cirka 1 000 kronor i månaden. Så kom inte och säg annat än att vi är rika när vi kommer hit på några veckors semester. Och visst är det billigt här, men det gäller för oss med våra svenska löner.
Men nu spelar det ingen roll hur mycket vi tjänar, vi sitter fast som alla andra, fattig som rik. Man kan bara vänta, wait and see eller Bahala na som man säger här. På svenska blir det ungefär: Det som händer, det händer.
För en effektiv svensk är det svårt många gånger att acceptera det här. Jag vill ju kunna planera allt, jag vill kunna fixa allt, också sända en artikel från tyfonernas Filippinerna. Men tänk så nyttigt det är att sitta här just nu och bara kunna lyssna på regnet, se ut över havet och fundera på om det ljusnar och tänka går det inte idag går det väl i morgon. Ja, det vet ju ni på lördag, om det gick alltså. BAHALA NA!
PS. Det gick inte idag. Vi kom i väg, men på grund av att jordskred var vägen oframkomlig med bil. Det blev till att gå femtio meter i leran för att sen ta ett annat fordon till hamnen. Där hade folk väntat i 24 timmar. Vi väntade bara i två innan man beslutade att ingen båt skulle gå idag heller. Nu blir det en natt extra i den här lilla hamnstaden. Så får vi se imorgon. De hade i allfall ett internetcafe så TA fick krönikan i tid. DS.
