Det enda jag önskar är att barnen överlever
Varje steg av självständighet mina barn tar är en skräck för mig. Eftersom jag lovat mig själv att jag inte ska bli en mamma med ordet höns framför låter jag dem ge sig ut på de okända marker de föreslår. Men jag skulle ha föredragit att de inte gjorde det.
– Jag vill inte följa med och handla. Jag vill vara själv hemma, säger min femåriga dotter en dag.
Jag har precis dragit på lillebror jacka, skor och mössa. Vi synar henne tillsammans och funderar.
– Det tar en halvtimme. Klarar du det? frågar jag.
Fast egentligen undrar jag om jag själv klarar det. Men hon står på sig och får en idé.
– Jag tar mitt timglas. När det runnit ner har en halvtimme gått, säger hon glatt.
Jag nickar, kramar desperat om henne och trycker sedan ner en cykelhjälm över lillebrors huvud. En minut senare är vi på väg till matbutiken i rasande fart.
Det blir den mest förvirrade handlingen jag gjort på länge. Lillebror drar korgen och tittar frågade på mig när jag hattar mellan hyllorna och läser på inköpslistan för tionde gången. Fiskpinnar, var finns dem?
Inom mig spelas en katastroffilm upp. Min dotter bestämmer sig för att bära ner sitt dockskåp till bottenvåningen. Hon släpar den sakta fram till trappan. Men där snubblar hon och faller. Hon gör kullebyttor tills hon landar på det hårda laminatgolvet. Efter kommer dockskåpet och landar rakt på hennes lilla vackra-
Herregud, jag måste hem! Strunt i fiskpinnarna!
Jag föser lillebror mot kassan och börjar lägga upp varor. Han vill absolut klättra upp på den lilla hyllan där korgen ska stå. Det vill inte jag. Förtvivlat märker jag att jag inte kan hantera denna konflikt. Sätter han sig på hyllan kan han lätt trilla ner på stengolvet. Men hans envishet hindrar mig från att komma hem snabbt till hans storasyster. Plötsligt känner jag mig som Merly Streeps i Sophies val. Vilkets barns överlevnad ska jag kämpa för?
En ny katastroffilm börjar rulla i mitt huvud. Min dotter känner sig hungrig och vill rosta bröd. Men rosten går i baklås. Hon tar en stor kniv och börjar pilla ut sin brödskiva. Kniven skär rakt in i maskineriet och en kraftig stöt kastar iväg henne över köket så att hon åker rakt in i-
Jag står inte ut! Lillebror får sitta på hyllan. Jag håller honom med ena armen och lassar upp varor med andra. Ångesten forsar över mig och jag vet inte ens om jag får med mig Visakortet ut från affären. Men cykelnyckeln hittar jag iallafall. Fem minuter senare öppnar jag ytterdörren. Min dotter står i hallen - och lever!
– Det har gått bra. Jag gillar att vara hemma, säger hon och håller upp timglaset där de sista sandkornen rinner ner.
Vad bra, tänker jag. Då har du inga problem att stanna hemma alla kvällar tills du fyllt 20. Jag klarar inte av en katastroffilm till.
