"Det är ju bara en telefon"
Jag kan inte säga exakta klockslag, men det kan personen som stal min mobil. Under mina meddelanden går det att läsa hela konversationen.
I mobilen finns också mina mejl, bilder, inbokade möten och kontakter.
Jag hade inte känt mig mer utlämnad om jag stått naken på Stortorget.
Under ett par timmar efter att telefonen försvann fantiserade jag om att via gps:en kunna lokalisera telefonen och ge tjuven en rak höger.
Men jag är ingen hacker. Och ingen slagskämpe heller om jag ska vara ärlig.
Så vad gör man?
Skaffar en likadan mobil så fort jag kan trots risken att få privatlivet kränkt.
För jag gillar att få väderleksrapporten direkt när jag vaknar, en vägbeskrivning när jag villat bort mig och några minuters spansklektion när jag har en stund över.
Någonstans är jag till och med lite glad över att nu få tillfälle att uppdatera till senaste modellen.
Men mitt i yran av häftiga funktioner behövs en diskussion om hur man skyddar det som är privat.
På datorerna hemma har de flesta lösenord och brandväggar. Men trots att jag lagrar nästan lika mycket information i mobilen är den inte i närheten av att vara lika säker.
Och jag tror egentligen inte att det är de tekniska lösningarna som saknas. Det är min inställning det är fel på. "Det är ju bara en telefon".
Det är en erfarenhet jag tar med mig när jag åker på mediehajk nästa vecka.
250 journalister och it-människor ska under två dagar diskutera möjligheterna med ny teknik.
Integritet bör vara en punkt på den agendan.
När jag vaknade i morse fanns det något som ändå gladde mig. Mobilen är inställd på automatisk väckning måndag till fredag klockan sex. Då börjar den spela marimba.
Det tror jag inte tjuven är beredd på.
