Annons
Nyheter

Det är en njutning att vara pappa - i alla fall ibland...

"Passa nu på och njut". Efter "grattis" är nog det den vanligaste kommentaren när man blir pappa. Och visst njöt jag. I ungefär fem sekunder, sedan började ett helt liv av oro och ångest.
Nyheter • Publicerad 14 april 2010
Foto: 
Foto: 

TRELLEBORG. Nej, skämt åsido. Visst är det en njutning att vara pappa. Men den som tror att det är en dans på rosor och att man går runt och njuter hela tiden har antingen inte haft barn själv eller förträngt det.

För min egen del var den 3 oktober 2009 en dag av oinskränkt njutning. Den bästa dagen i mitt liv började med att jag väcktes vid tvåtiden av att min älskade berättade att något var på gång. Knappt fem timmar senare satt jag med knytet i famnen, åt frallor med ost och drack te från en bricka prydd med en svensk flagga i trä.

Annons

Ytterligare ett par timmar senare kom en änglalik sköterska och hämtade oss, följde oss upp till BB-avdelningen, och en dag av fullständig service tog sin början. En hel stab av sköterskor tog hand om oss, serverade mat, sade grattis och grattis igen, kollade så att killen mådde bra och skämde bort oss så oerhört att vi helt kunde ägna oss åt att titta omväxlande på varandra, omväxlande på vårt alldeles egna lilla underverk, och ringa till vänner och bekanta.

Sent den kvällen dansade jag hem genom en regnig stad, fullkomligt sprittande av glädje. Bättre än den 3 oktober 2009 kan livet inte bli.

Sedan var det som att köra in i en betongvägg. Nja, inte riktigt kanske men i en krönika får man överdriva lite. Redan dagen efter tyckte de förr så änglalika sköterskorna att vi skulle klara oss mer eller mindre själva. Tankarna surrade i huvudet: "Hallå där! Jag har en dags erfarenhet av vara pappa. Jag är inte redo än! Visst, jag har förberett mig i nio månader, men det betyder inte att jag är en kapabel förälder. Vad menar ni? Ska inte ni följa med oss hem och ta hand om oss? Eller kan vi åtminstone inte få ta med oss det här fiffiga larmet, så kommer ni varje gång vi trycker på knappen. Okej? Nähä.

De närmaste tre veckorna var ett fullständigt dimmigt kaos. Till min fasa upptäckte jag att alla mina förberedelser var alldeles otillräckliga. Jag hade behövt minst nio månader till. Jag kunde ingenting. Jag kunde knappt räkna ut hur blöjan skulle sitta (jag hade i och för sig tvåa i både teknik och syslöjd, men det här var ju löjligt!), långt mindre begripa hur man skulle klä på honom bodyn. Och precis innan jag skulle hämta knytet och hans mamma på BB fick jag åka till babyaffären med svansen mellan benen och förklara att jag inte begrep mig på fanskapet till bilbarnstol och be om en demonstration.

Men visst var det en njutning! Jag njöt varje sekund när jag sprang som en skottspole mellan lägenheten, apoteket och ICA och gjorde fåfänga försök att skapa ett ordnat liv för de viktigaste personerna i mitt liv. Visst njöt jag när jag vid midnatt hasade mig iväg till gatuköket för att äta dagens första måltid efter frukosten. Och visst njöt jag när hålögd och åtta kilo lättare träffade mina kollegor på jobbet efter tre veckors pappaledighet och semester och förklarade att allt var så underbart.

För det är ju så man säger. Man låtsas att allt är perfekt trots att man känner sig som ett vrak, och har allvarliga tvivel på om man överhuvudtaget ska ro det här livslånga projektet i land.

Men också där någonstans började det vända tillbaka. Det var väl då som killen började ge respons, började förklara för sina föräldrar med världens underbaraste leende att han faktiskt hade det ganska bra, trots att han har en ovanligt klantig pappa som inte ens kan organisera det egna hemmet. Först då kunde jag börja njuta igen.

Martin Strandberg
Anderas Mårtensson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons