"Det är en lisa för själen"

– Jag försummar absolut inte dessa torsdagar då vi träffas, samtalar kring Frälsarkransen och håller taizémässa, säger Gun och snurrar lite på armbandet runt sin högerarm.

– Stämningen i kyrkan går inte att beskriva.

Genom diakonissan Elisabeth Pettersson kom hon in i samtalsgruppen – och hon har stannat kvar.

– Jag är uppvuxen i ett kristet hem, det är klart att det har påverkat mig, funderar Gun och konstaterar att tron har följt med genom hela livet.

– Min man var kyrkovärd och satt med i kyrkorådet, men det var i Hammarlöv, lägger hon till.

En annan av gruppens medlemmar är Anita Widerberg. Hon läste ett reportage om en framgångsrik kvinna som hade allt, men kände att det fattades något.

– Hon sa upp sig, sålde allt och började jobba på Killans bönegård i Östra Vemmerlöv. När jag läste om henne på nätet stod det om Frälsarkransen och jag blev mer och mer nyfiken, fortsätter Anita.

Hon såg fler och fler personer som bar Frälsarkransen och när hon sedan av en händelse fick Församlingsbladet från Trelleborg i sin hand, trots att hon själv tillhör en annan församling, och läste att det fanns en samtalsgrupp bestämde hon sig för att vara med.

– Jag kände hur allt knöts ihop, förklarar Anita.

Sommarkvällen är ovanligt mörk utanför församlingshemmets fönster. Levande ljus sprider stämning i rummet. Runt Anitas hals hänger ett vackert smycke i form av en ängel.

– Jag fick den av min dotter, berättar hon. Jag älskar änglar!

– Det gör jag med, inflikar Gun. Jag har till och med fryst ut tomtarna på julen. Nu har jag bara en, resten är änglar.

De båda kvinnorna ler i samförstånd mot varandra.

I samtalsgruppen har de tagit del av varandras upplevelser och tankar.

– Det har aldrig varit svårt att dela med sig, säger Gun. Jag kände gemenskapen med en gång.

– Ja, det kändes bra, nickar Anita.

Båda två har Frälsarkransen kring handleden.

– Men jag brukar ha den i väskan, jag är så rädd att jag ska fördärva den, förklarar Gun. Jag brukar gå till Norra kapellet och då tar jag på den när jag sitter där.

Anita däremot har alltid sitt armband på sig.

– Jag gav mig själv ett nytt i julklapp, berättar hon och visar upp ett exemplar av den lite finare varianten med riktiga stenar.

Genom åren har Gun fastnat för uppståndelsens pärla, som blivit hennes personliga favorit.

– Den säger mig väldigt mycket. Precis som den klassiska bilden med händerna som håller duvan, den tycker jag mycket om.

Anita är mer slumpmässig i sitt arbete med Frälsarkransen. Hon slår upp en sida i en av böckerna om pärlorna och funderar utifrån den text hon får upp. Hon är också mer öppen i sin tro.

– Jag känner mycket för buddismen, förklarar Anita. Jag har sagt att jag ska prova på den i mitt nästa liv.

Genom sin blogg har hon kommit i kontakt med en kvinna i Norrland som också använder sig av Frälsarkransen.

– Det har verkligen varit intressant att få den kontakten, säger Anita.

För Gun betyder det mycket att ha någon att berätta för och dela med sig av sina tankar till.

– Det är inte allt man löser själv, konstaterar hon stilla. Man behöver höra vad andra säger.

Även Anita uppskattar att få ta del av andras tankar.

– Men mina egna tankar har jag nog mest hemma för mig själv, säger hon.

I gruppen blandas tårar med mycket skratt.

– I en av böckerna vi jobbar med står det att gråten har sin tid, jag tycker att det är så fint, säger Gun.

För henne är det en riktig energikick att få mötas i Frälsarkransgruppen.

Anita håller med.

– Det är en lisa för själen.