Den vackre gossen Akilles

Jag är annars ett under av fasthet, ett välbefäst torn i stormvindar, inför professionellt smicker. Åtminstone är det vad folk brukar säga, och jag har då ingen anledning att misstro dem.

Fast jag vet nog vad de är ute efter och inte är det min senaste, så "välformulerade" krönika tatuerad på ryggen, inte. Men Akilles hade sin häl, och jag har en liten gosse. Kalla honom för gullig och begåvad, och jag är inte sen att återgälda berömmet. Ni har ju, det hör ju jag, en ovanligt klar blick och ett alldeles sällsynt ogrumlat omdöme.

Nä, man faller pladask för minsta smula beröm. Låt oss fejsa realiteterna: Objektiviteten är inte en förälders hemmamatch.

Min fru kan, exempelvis, gå på en restaurang med gossen, tycka att maten är lite så där och inte vara sugen på att alls återvända. Tills det visar sig att personalen är barnkär, och knappt kan slita ögonen från detta så exklusivt söta barn. Vilken sylta som helst uppgraderas då i ett nafs till femstjärnigt Michelinguideplejs. Och tro inte att personalen är fullständigt omedveten om sådana effekter. Och tro inte att vi inte vet att de vet. Men vad ska man göra? De har ju rätt!

Reklammakarna är inte omedvetna heller. De är bara inte säkra på att det skulle funka att skriva det rakt ut på reklampelarna. "Gud vilket vackert barn ni har! Det skulle klä fint i den här söndagskjolen. Köp två och få en helgdagsrock åt far på köpet." Jag får kämpa redan när jag skriver de här raderna för att inte utbrista "var skriver jag under?"

De flesta mammor och pappor saknar tyvärr förmåga att se nyktert på det här, och betraktar sina små knyten som det gulligaste världen skådat. Handen på hjärtat, hur många av oss har inte råkat ut för klavertrampet att berömma en kvinna på stan för att det var en fin liten get ni hade där, men varför ligger den i barnvagn? Va? Ingen?

Tss... låt oss vara ärliga och säga det rent ut: Alla småbarn är inte gulliga små heltids-keruber. De kan vara själviska, elaka och ludna små troll, kladdiga, snoriga och högljudda. Och då pratar vi ändå bara om den relativt lugna middagsluren.

Det tycker jag faktiskt bara är bra. Då framstår han ju bara i ännu klarare ljus – våran lille ängel.