Den som är perfekt ljuger

Jag använder mig ofta av musik som tröst och för att hitta känslor, ord och vägar, nya som gamla. Härom morgonen hade jag ett av de där motiga tillfällena, trots att solen lyste på det alldeles speciella sommarviset. När jag kom körandes över småbyarna in mot Vellinge fastnade jag för följande Barenaked Ladies-rader för säkert hundrade gången. Det är så underbart när det känns välbekant men på samma gång som en helt ny insikt: Anyone perfect must be lying, anything easy has its cost. Varför glömmer jag det hela tiden?

Som jag har kämpat för att nå dit allt känns perfekt. Jag har kämpat med allt ifrån frisyrer och kläder, familj och förhållanden, hus och husdjur. Om jag bara fick ordning på det ena så skulle jag nog få ordning på allt det andra också, och då skulle allt bli perfekt. När det inte fungerade att styra upp allt och alla runt omkring vände jag mig inåt, till mig själv. Nu kämpar jag med det långt där inne som är jag. Förr var det viktigt att nå till perfekt.

Jag har nästan alltid känt mig obekväm på ett eller annat sätt och har inte kunnat förstå varför det verkat så lätt för alla andra. Jag snubblar på ord för att mina tankar är både före och efter. Egentligen är jag allra helst tyst men man måste ju prata annars förstår inte folk vad man menar. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag velat här i livet, inte känt någon spontan passion för något. Har liksom fått treva mig fram. Nu är jag glad för det.

Jag tror faktiskt det är så att det som går för lätt inte är helt gratis i slutändan. På något sätt förlorar man lite på att inte få kämpa. Och när det gäller perfekt? Nä, jag säger bort med allt som är finputsat… jag börjar trivas med att vara den som är avig. Jag har en katt som inte kan sluta busa, och i allt bus har hon rivit tonårsdottern så folk tror hon är en sådan där tjej som skär sig. Både min dotter och jag struntar i alla andras nyfikna åsikter om det. Katten är lycklig. Varför ska den tämjas till perfekt?

Jag ska just igång att läsa Gardells bok Om Jesus och i baksidestexten ställs frågan om vi kan se Jesus som en tandlös, fattig, obildad liten man… Jag välkomnar Jesus som tandlös. Låt mig slippa se honom som en underskön hollywoodskådis. Orkar inte tänka på honom som välkammad och väldoftande, som lägger svala händer på folks panna och aldrig skulle ha skit under naglarna. Anyone perfect must be lying.