De vågar leva sin dröm!

På en höjd mitt ute på Söderslätt ligger Norra Grönby. Där blåser det alltid och där ligger huset Blåkulla. Men det är inga häxor som möter oss när vi kliver ur bilen utanför det vitputsade huset med blåa knutar utan Joakim Larsson, illustratören som sedan en tid tillbaka även driver bokförlaget Boklarssons tillsammans med hustrun Stina.

I köket möts vi att Stina och parets två barn, Cornelia, snart 13 år och Lydia, snart 9 år. Tjejerna hälsar glatt och går sedan i väg för att göra sitt.

Från familjens köksbord bjuds man på en hisnande utsikt över slätten och om man kisar kan man se en vingård långt bort i det böljande landskapet.

- Det är lite av ett generationsskiftet här i Norra Grönby. Det har flyttat in fler barnfamiljer och alla är inte längre bönder. Det gör att man inte konkurrerar och att man inte är ett hot mot varandra, säger Joakim.

Att det blev Norra Grönby när de valde att flytta från Malmö för elva år sedan är mest en slump. Men de gillar att allt är så opretentiöst.

- Det finns inga grannar som tittar konstigt på en om man inte har klippt gräset på två veckor. Och inte om inte har klippt gräset på hela sommaren heller, skrattar Joakim.

Det var för flera år sedan när Joakim blev arbetslös som han startade Boklarssons. Målet var att Stina också skulle arbeta i förlaget så småningom och det började hon med i fjor. Strax innan valde hon att själv gå när en person på företaget hon arbetade på skulle sägas upp.

- Jag trivdes, men tog ändå det steget. Det var ett tecken att det var dags att gå vidare. Vi började fundera på vad som är viktigt. Tryggheten vi hade tog slut och det gav oss en möjlighet att styra våra liv, säger Stina.

- Det kan vara en gåva att bli utslängd, säger Joakim, halvt på skämt, halvt på allvar.

Helt enligt planerna gav de också ut sin första bok på egna förlaget i fjor; barnboken Hilda och Matilda.

Har man träffat familjen Larsson så upptäcker man att de har en hel del likheter med familjen i boken. De tycker om att leva nära varandra och man kan inte låta bli att undra om Stina och Joakim inte tröttnar på varandra ibland när de sitter i samma rum.

- Vi är rätt tråkiga när vi jobbar. Vi pratar inte så mycket med varandra, säger Joakim.

- Man är oftast så inne i det man gör. Sen jobbar vi oftast med olika saker, fortsätter Stina.

Och om de trots att blir lite trötta på varandra så går Joakim ut i sin ateljén som han byggde i somras. Där snidar han vackra och färgstarka figurer i trä, och det är meningen att han ska sitta där ute och jobba i framtiden.

När paret valde att jobba med sitt eget bokförlag och att än så länge ta frilansuppdrag "för att betala räkningarna", som Joakim uttryckte det, så valde de också automatiskt bort mycket att den ekonomiska tryggheten som två fasta anställningar innebär.

- Vi kan inte åka till Thailand på semester och vi kan inte köpa en massa nytt hela tiden. Men det är helt okej! Det gör ingenting tycker vi, säger Joakim.

- Men det är klart att det hade varit svårt om vi inte tyckt likadant båda två. Det var ju den ekonomiska biten som gjorde att man oroade sig innan. Men vi tar alltid små steg i taget, säger Stina.

- Det gäller att vara öppen för saker som kommer förbi en, att hinna se de saker som dyker upp. Och att förstå att man har ett val att göra, säger Joakim. Det är ett val även att stanna kvar. Men vi har valt att följa vår dröm.

- Men bara för att jag tycker detta är bra så är det inte säkert att det är det för min bästa väninna, betonar Stina.

- Allas mål är väl kanske att vara lyckliga, funderar Joakim. Det gäller att komma på ett sätt att få tillbringa större delen av sitt liv med det som gör en lycklig.

Det som väldigt många hänger upp sig på när de träffar familjen Larsson är deras ekonomi och hur de klarar den.

- Vi satte oss ner och räknade ut hur lite pengar vi kan leva på. Då blir man nöjd om man någon gång har mer pengar än det, säger Joakim.

- Där vi är rikare än andra är ju i tiden. Vi har tid. Och vi är alltid hemma när flickorna kommer hem från skolan.

De umgås också mycket och gärna med sina barn och deras kompisar.

Tankar och idéer till nya böcker tas också gärna upp med hela familjen och de diskuterar och pratar mycket med varandra. Det är något som ibland får kompisar till barnen att reagera.

- De är inte vana att någon vuxen vill att de ska tycka och ha en åsikt om någonting, säger Joakim. I familjens ombonade hem finns det många gamla, fina och nötta saker. De slänger inte gärna saker som fortfarande fungerar. Och på frågan hur barnen reagerar på att inte kunna köpa saker i samma takt som kompisarna svarar Stina:

- Visst märker Cornelia att saker här är lite slitna och sönder, hos vissa kompisar är det ingenting som är slitet eller sönder. Men vi har valt rätt, ingen tvekan!

Och varken flickorna eller Stina och Joakim verkar sakna någonting. De bestämmer själva över sin tid. Är det fint väder så går de ut och promenerar eller är i trädgården.

I vardagsrummet står en kitchig och mycket praktisk kamin klädd i brunt 70-talskakel. Stina tycker den är fruktansvärt ful, men som sagt praktisk. Den får vara kvar trots kaklet.

- Jag längtar inte efter att köpa en massa grejer, men när man väl köper någonting nytt så känns det lyxigt!