Cyklar är väl också människor?

Det är vad jag skulle vilja kalla det min fru erfar, när hon smyger förbi cykelstallet och kollar om hennes alldeles splitternya och alldeles precis lika nystulna cykel inte står där i alla fall. Lite grann.

Hade den gjort det, vilket dyra och klumpiga grindar utanför våra hus i rättvisans namn borde ha garanterat, så vore den lätt igenkännlig på sin flugsvampsprickiga sadel. Men, tänker min fru, tjuvarna föll kanske bara för sadeln, och lämnade själva cykeln. Och hon har bara liksom inte märkt det, de dussinet gånger hon kollat.

Det är lite udda hur vi människor tenderar att med ren animism betrakta fordon som besjälade varelser. Våra cyklar blir "Trotjänaren", "Stålhästen", "Snabba Sixten" eller "Gamla Bettan." Och liksom en del av familjen.

Jag minns varenda cykel jag haft. Från den vinröda pojkcykeln med limpa som var min på den tiden jag gnisslade runt med ett par skeva stödhjul, över den märkliga brandgula jippocykeln med växelspak a´la racerbil jag hade som tolvåring, till mina senare rosthögar.

Just det: Jag har tagit rosthögarna till mitt hjärta. Medvetet. De är inte snygga och har varierande dagsform, men man får behålla dem. Medan min fru alltså hellre njuter elegansen och rullglädjen hos de nya. Ibland i flera veckor. Sedan samlas tjyvarna till sin årliga gala utanför vår husknut för att utse Årets Cykeltjuv. Vilket förklarar de små skrynkliga lapparna med "spontana" tacktal vi hittar där cyklarna brukade stå.

Jag minns en tidningsannons från 80-talet, när jag pluggade i Lund, cykeltjuvarnas Mecka. "Cykel efterlyses. Min gamla trotjänare sedan 20 år är borta. Damcykel modell äldre, saknar lås. Du som lånat den kan väl vara snäll att lämna tillbaks den där du hittade den."

Hjärteknipande, men... vilken mening där var inte fullkomligt otidsenlig - redan då?

För det första, cykelrackaren stod olåst i 20 år. Olåst! Ägaren betraktade det dessutom som en hyfsad idé att annonsera, och därmed beveka "cykellånaren." Och hon väntar sig dessutom att cykeln stå kvar där och vänta på henne, snarare än att omedelbart snos på nytt av nästa berusade student i behov av en billig transport hem.

Rostreceptet, däremot, det funkar faktiskt. Jag får behålla mina hojar så länge att jag börjar undra om inte någon tjuv snart ska förbarma sig och göra slut på lidandet. Mitt, i alla fall.

I sommar ska vår lille Gosse få sin första riktiga cykel. Jag röstar för en riktig rosthög. Han ska ju ändå minnas den i resten av sitt liv.