Brolin vinner över Hacke Hackspett
Det är inte lätt att förstå vad som får en femmånadersbebis på gott humör. Varför gillar han Timoteij men inte Anna Bergendahl? För så är det nämligen.
Om min son fått bestämma hade den urkäcka flickkvartetten som låtsasspelar sina instrument vunnit melodifestivalen. Killen skrattar glatt när jag sätter honom i knät, guppar med benen och sjunger ”Kom, kom, kom….”. Men när jag sjunger Anna Bergendahls låt blir han plötsligt totalt ointresserad och börjar studera bilarna på sina strumpor istället.
Och varför gillar han Tomas Brolin men inte Patrik Sjöberg? Killen tycker om att sitta bredvid i tv-soffan, soft tillbakalutad mot en stor kudde, och kolla in rörelserna på tv-skärmen. ”Mästarnas mästare” är ett roligt program, tycker han, och när Tomas Brolin dyker upp med sitt jättehuvud över hela rutan så flinar killen förnöjt. Men när Armand Krajnc eller Patrik Sjöberg kommer så tittar han bara nollställt rakt fram. Men så dyker Tomas Brolin upp igen och killen blir på ofantligt gott humör igen.
Fler exempel: killen skrattar hysteriskt när jag borrar ner min näsa i hans mage och gör konstiga ljud, men gråter när jag härmar Hacke Hackspett lite för högt (jag lovar att aldrig göra om det) eller pratar med min bredaste skånska samtidigt som jag gör en rolig grimas (jag lovar att aldrig göra om det heller).
När jag själv var liten blev jag rädd när min mamma sjöng Byssan lull. Jag tyckte det var otäckt att höra om de tre vandringsmännen som gick på vägen, särskilt otäckt var det att den ene hade så trasiga kläder. Men däremot reagerade jag inte alls på tv-programmet Vilse i pannkakan som många av mina kompisar var livrädda för. Jag fattade inte alls vad som var så skrämmande med en låtsaspotatis som gick runt och sa pöttpöttpött hela tiden.
Lika lite som jag kan förklara min sons reaktioner kan jag förklara mina egna som liten. Men styvt 30 år senare kommer jag exakt ihåg vad det var som gjorde mig glad och trygg som barn och vad som fick mig att bli ledsen och orolig. Så när jag nu ska natta min son aktar jag mig noga för att sjunga Byssan lull. Jag tycker fortfarande att det finns något ödesmättat och spöklikt över låten och väljer andra sånger.
Men jag funderar redan på att köpa en ”Vilse i pannkakan”-dvd till ettårsdagen. Tillsammans med en Tomoteij-cd såklart. Man skulle kanske slänga in en dvd från fotbolls-VM 1994 också?
