Barnbarnen är efterätten i Gunnels liv

I ett tre våningar högt gathus i centrala Trelleborg lever Gunnel Lewin i ett generationsboende.

Tillsammans med sin man Heinz disponerar hon bottenplanet. En trappa upp bor sonen Stefan med sin hustru Mercy och deras två barn, tvååriga Blessing och nyfödda Stephanie.

– Många undrade om vi visste vad vi gav oss in på när vi lämnade Falsterbo, men man måste våga, säger Gunnel.

Blessing var fyra månader när Gunnel och Heinz, eller Oma och Opa som hon kallar dem eftersom Heinz är från Tyskland, flyttade in.

– Att bo så här ger oss en möjlighet att hjälpa varandra. Vi tar en dag i taget men tvingar oss aldrig på varandra. Vi lever olika liv och viker inte all vår tid åt barnbarnen. Heinz och jag håller fast vid våra aktiviteter med tennis och gymnastik, fortsätter Gunnel.

Hon tror att deras vilja att ge varandra utrymme är hemligheten bakom att kunna bo tillsammans.

– Jag ser allihop som min familj och vi gör väldigt mycket tillsammans. Till exempel har vi varit på tre utlandsresor allihop.

Men det är framför allt vardagen de delar. Två, oftast tre, dagar i veckan tar Gunnel och Heinz med sig Blessing till Parkens öppna förskola.

– Där har vi blivit fantastiskt väl emottagna. Eftersom Blessing inte har börjat i förskola ännu blir Parken en plats där hon kan träffa andra barn även om de ännu inte leker med varandra utan bredvid. Blessing får träna sitt samspel med andra. Personalen där är väldigt pedagogiska och jag har lärt mig mycket. Det är en riktig härlighet som finns där, säger Gunnel med ett stort leende.

Promenader och lekplatsbesök är annat som planeras in eller sker helt spontant under veckan.

– Vi är helt galna i Blessing, erkänner Gunnel men tillägger också:

– Men hon vet vilka regler som gäller här hos oss.

Sedan tidigare är Gunnel mormor till 14-åriga Desireé och elvaåriga Victoria som bor med sina föräldrar i Höllviken.

– När de var små jobbade vi fortfarande. Nu kan vi följa Blessing och hennes lillasyster på ett annat sätt, men jag har tillbringat mycket tid med de stora flickorna också. Någon skillnad på att vara mormor eller farmor upplever jag absolut inte, de är mitt hjärta alla fyra. Den relation jag har till dem, den är sådan så att man inte riktigt kan ta på den, funderar Gunnel och lägger en hand på bordet.

Precis som de flesta andra barn i 11-14-årsåldern har Victoria och Desireé fullt upp med aktiviteter.

– Men jag mejlar dem ofta. När vi träffas försöker jag få en stund på tu man hand, ibland passar jag på att ge dem ett gott råd inför framtiden. Det är roligt när de blir lite större också för då kan man prata med dem på ett annat sätt. Ibland kör Heinz och jag ner till dem efter skolan.

Gunnel berättar att hon sedan Desireé föddes med jämna mellanrum skrivit i olika böcker till de fyra barnbarnen. Böckerna fyller hon med sina minnen av tiden tillsammans med dem.

– Min tanke är att flickorna ska få ta del av böckerna när jag inte längre finns. Eftersom jag inte hade dator när jag började skriva så har jag skrivit för hand.

När hon efter två år i generationsboendet får frågan hur de vågade ta steget svarar Gunnel:

– Jippi! Vi gjorde det på vinst och förlust och vi är mycket nöjda med att vi tog steget. Här finns plats för alla. Är något dåligt så pratar vi om det, det måste man om man bor i ett kollektiv.

Gunnel tänker en stund innan hon fortsätter.

– Jag är 71 år, jag tänker helt krasst att jag inte har så mycket tid kvar i mitt liv. Då gäller det att bara njuta av dessa barnbarnen och hålla mig frisk så länge jag bara kan. För deras skull motionerar jag och äter bra. Detta är min tid och jag är lycklig för varje dag.

Nu när Blessing blivit storasyster räknar Oma och Opa med att behövas lite extra.

– Kanske börjar hon snart på dagis tre dagar i veckan, det behöver hon, dagis är väldigt fostrande, menar Gunnel.

Innan familjen flyttade in tillsammans hade sonen Stefan arbetat utomlands i sex år.

– När han kom hem fick jag min son tillbaka. Det är klart att jag ville bo nära honom och försöka återskapa kontakten mellan oss.

Men relationen har förändrats.

– Nu är vi väldigt goda vänner. Barnbarnen är livets efterrätt, men tack vare att mina barn är så hänsynsfulla, kan jag vara farmor och mormor efter hur jag själv känner. Och det viktigaste i livet måste väl vara att man är nöjd?

Gunnel ser sig om i hemmet som hon och Heinz skapat.

– Här trivs jag och vill absolut inte byta. Här är jag nära barnbarnen, både de som bor i Höllviken och en trappa upp.