Barnbarn ska njutas utan sina föräldrar

Sonen hade haft fast sällskap länge när Annalena och Jean-Louis Maurin blev hembjudna för att träffa den blivande svärdotterns föräldrar. Under middagen togs det fram semesterbilder från Frankrike. De bläddrade och sonen förklarade. Så plötsligt, insmugen i papperskopiorna, låg en svartvit bild av tunnare papperskvalitet.

Det blev alldeles tyst.

– Är det????

Sonen nickade.

Fyra par ögon hängde över den lilla pappersbilden. Då upptäckte de något mer.

– Men är det två?

Sonen nickade igen.

Bilden var från ultraljudsundersökningen och visade två foster. Tvillingar. Farmor och farfars första barnbarn. Champagne korkades upp.

– Vilken känsla! En sådan dubbelglädje, säger farfar Jean-Louis Maurin.

Han sitter på altanen och minns det speciella ögonblicket. Sju år har gått och tvillingarna Hugo och Elias har blivit skolpojkar. Det har dessutom fötts tre barnbarn till i familjen. Han och hustrun är både farmor och farfar och mormor och morfar. På hyllan i köket står fotografier av alla fem. Och i slutet av november väntas det sjätte underverket och i en efterlängtad, men ännu odefinierad framtid, ett sjunde, ett barn som ska adopteras från Kina.

– Efter att vi fått reda på att de första barnbarnen skulle komma minns jag att jag gick i trädgården och tänkte: Nu blir allt annorlunda. Nu har vi barn i familjen igen, säger Annalena Maurin.

Livets efterrätt

Att få barnbarn lär vara livets efterrätt. Några beskriver det som att få barn utan att behöva ta det fulla ansvaret eller som en möjlighet att få överösa en liten ny person med kärlek och fylla sitt liv med prestationslös lek.

– Det är alldeles speciellt. Något helt annat än att vara förälder. Man behöver inte sköta barnet i bemärkelsen att se till att de har kläder och mat. Man behöver inte stressa och hämta och lämna på dagis varje dag. Att få barnbarn handlar mer om en själsberöring, säger Annalena.

– Det är rofyllt att vara med dem. Pure enjoyment, som hon kallar det. Bara det roliga. En euforisk känsla.

I dag är två av glädjekällorna och hälsar på. Fyraåriga Märta som inte kan få nog av att hoppa på studsmattan och Ida som är 1,5 år och knallar runt på upptäcktsfärd i trädgården. Föräldrarna är ivägskickade för att hitta på något på egen hand.

– Barnbarn ska upplevas utan dem, skyndar sig både Annalena och Jean-Louis att säga.

– Då händer det grejer. Barn är inte på samma sätt i en miljö som i en annan. De är annorlunda när de är med föräldrarna. En intim relation på egen hand skapas när man är själv med dem, säger Annalena.

Ibland tar de med barnbarnen på bowling eller cirkus. Men egentligen behöver man inte göra så mycket, menar de. Värdefullt är att bara vara med dem, leka, snickra, spela musik, måla i farfars ateljé, prata och skratta och kanske vakna med dem och äta frukost när de övernattat.

– Huvudsaken är att vara tillsammans. Det räcker att man går här i trädgården och skrotar.

Sockerkaka och kaffe dukas fram. Märta och Ida får varsitt fat med kaka som snabbt försvinner.

– Får man ta två?, undrar Märta.

– Du får ta hur mycket du vill, säger Annalena.

Svaret får en att undra om hon sade likadant till sina egna barn när de var små eller om det här är en typisk mormor-fras.

– Nja, jag tror faktiskt att de fick äta så mycket de ville. Det var ju rena lyxen när det fanns kaka.

Inte regellöst

Samtidigt poängterar Annalena att det inte är regellöst när barnbarnen hälsar på. De säger ifrån om det skulle behövas. Men är man bara tillsammans med barnbarnen en dag eller en vecka så måste det också få vara lite fest. Det är naturligt att mor- och farföräldrar gör så mycket som det bara går för att barnbarnen ska gilla att vara där.

– Man vill ju att de ska vara nöjda, harmoniska och glada och tycka om oss. Man vill att de ska ha ett minne av oss. Vi vet ju att vi kommer att försvinna. Så är livet, säger Jean-Louis.

– Man vill att de ska älska oss helt enkelt.

Jean-Louis och Annalena lägger sig inte heller i föräldrarnas uppfostran. Idag ser det helt annorlunda ut. Annalena är full av beundran för hur dagens småbarnsföräldrar resonerar kring uppfostran. Hon tycker att det sätts gränser på ett sätt som hon inte gjorde.

Annalena sneglar på Ida i barnstolen och drar upp axlarna till örat. Ida gör likadant. Så skrattar de. Sedan rycker de på axlarna igen. Det har blivit en grej mellan farmor och barnbarn.

Märta vill också vara med och kryper upp i farmors famn. Då flyger en geting förbi.

– Oh, Märta, skydda mig, skojar Annalena.

– Nej farmor. Det är du som ska skydda mig, svarar Märta.

När beskedet om de första barnbarnen kom bestämde sig paret Maurin för att flytta hem från Bornholm. De köpte hus i Sankt Olof utanför Simrishamn och det har blivit en träffpunkt.

Varje år till påsk, varannan jul och på Annalenas födelsedag samlas barnbarnen och deras föräldrar här. På väggen i ateljén hänger digitalbilder som visar att familjen blir större – och större för varje år.

När vi tittat på fotografierna vill Märta spela något instrument. Ibland spelar hon och farmor fiol tillsammans men i dag är hon mer intresserad av trummorna på väggen. Hon får ner en congas.

– Li-ngon-dri-cka, li-ngon-dri-cka, trummar hon.

Som farmor har lärt henne.

– Hon har väldigt lätt för att ta till sig nya saker, skryter Annalena Maurin men poängterar att barn måste få ta allt i sin egen takt. Det finns ingen mening med att skynda på inlärningsprocesser.

– Barn är inte ofullgångna varianter av vuxna.

Visa kort-mormor

Hon är också livrädd för att bli en visa-kort-på-barnbarnen-mormor. Om någon inte har fått barnbarn och inte kommer att få några, kan man trampa rejält i klaveret.

– Många går säkert och längtar. Om jag inte hade barnbarn skulle jag tycka att det var jättesorgligt när andra hela tiden pratade om sina.

Samtidigt bubblar hon av stolthet och lycka när hon väl börjar berätta om Ida, Märta, Hanna, Elias och Hugo. Finns det då några svåra saker med att bli morförälder?

– Jo, det innebär fler personer att oroa sig för. Med vetskapen att livet ibland är smärtsamt känns det jobbigt att veta att de små någon gång ska bli ledsna. Någon kommer säkert att såra dem framöver. Och det finns absolut inget man kan göra åt det.

Hur är det då med konkurrensen från barnbarnens andra släkt? Maurins känner varken prestige eller presenthets och kallar sina barnbarns andra mor- och farföräldrar för "underbara kollegor".

Hitta luckor

– Vi är så tacksamma mot dem och man får ett speciellt band. Det är ju härligt att det är ytterligare två människor som älskar barnbarnen.

Men tiden är ibland en konkurrent. Det är inte alltid lätt att hitta luckor när alla kan. När Annalena under två år gick på författarskolan i Lund och skrev en bok fick hon känna av hur det var att vara pensionärsfarmor med mycket egen tid. Det ledde till många och impulsiva besök hos Ida och Märta i Degeberga. I dag är hon tillbaka på jobbet som lärare på Jonebergskolan i Simrishamn och är hänvisad till kvällar och helger.

Att räcka till när barnbarnen blir allt fler kan också vara svårt. Annalena tar en i taget och det går inte att vara helt rättvis.

– Naturligtvis träffar man de som bor nära oftare. Fast när de långväga, som barnbarnet Hanna från Eskilstuna, väl kommer ska man ta sig ordentligt med tid, säger hon.

Förebilden är hennes egen mamma som hon upplevde som en helt otrolig mormor.

– Henne lever jag nog inte upp till. Hon hade en fantastisk relation till mina barn. Hon pratade med dem och tog dem på största allvar. Ett ytterst lekfullt och humorberikat allvar. Som visade sig mycket i det brev hennes barnbarn Simon lade i hennes kista som tack och farväl.

Patriark

Jean-Louis kan inte säga det samma om sin pappa. Han var patriark och inte alls lika intresserad av barnens tankar och viljor. Kanske är det på grund av en hård uppväxt som han själv valt att vara mycket hemma med sina barn och nu även med barnbarnen.

– Livet får det värde man ger det. Har man småttingar som är lyckliga och vill vara med en är det värt mer än en karriär.

Tankarna på att de små växer upp och blir tonåringar har dykt upp. Men det är inget att bäva för. Annalena har som lärare träffat många tonåringar och vet att de inte är så mycket tuffare bara för att de går i nian. Hon har hört dem berätta och skriva om sin mormor och morfar med stor ömhet.

Och ser fram emot den tiden. Också.

Text: Jessica Ziegerer

Bild: Kristina Eriksson