Allt är barnens fel
Nu bor hon på rivningskontrakt, och tar emot sina fullvuxna grabbar när de vill ha tvättråd eller bara är i behov av lite föräldrasupport i allra största allmänhet.
Vi har matlag tillsammans en gång i veckan och det känns på något vis som om vi har kommit tillbaka till tiden före alla blöjor, dagis, kvartssamtal och körningar till matcher. En ny era med gammalt 70-talskäk – chili corn carne och rödbetssoppa – är här.
Det är nya tider. För inte så länge sedan var vi i min familj fem runt middagsbordet. Nu är vi bara tre – och katten sitter med för sällskaps skull.
Får erkänna att det inte är helt okomplicerat – alla vill vi vara behövda – men samtidigt lite skönt.
Man behöver exempelvis inte längre stapla kundvagnen full med mjölkpaket för att klara middagen och nästa dags frukostbehov.
De där små som det känns som om det bara var i går som man vakade över, steg för steg, klarar sig nu mirakulöst nog alldeles på egen hand (nästan i alla fall), och ger sig ut i världen – till Paris eller Hällefors.
Själv sitter man kvar och det känns ibland som om man är med i en av underbart träffsäkre Berglins seriestrippar.
Det finns olika spår att välja i denna post barnpassningsperiod. För inte så länge sedan såg jag en bekant person på gatan. Men jag kunde inte riktigt placera honom. Han var iklädd kamouflagebyxor och hade håret i tuppkam. Han såg ut som tagen ur filmen Taxi driver.
Så såg jag vem det var och vi hälsade. Klart som korvspad, analyserade min kollega, en klok kvinna: Barnen är på väg att bli stora och han har skilt sig.
"Gubbar som skiljer sig brukar se lite konstiga ut", konstaterade hon.
Det finns andra reaktioner när barnen flyttar och medelåldern mognar i magtrakten: börja motionera, utveckla märkliga hobbies, utmana döden på motorcykel eller pilgrimsvandra i sandaler.
Man kan också nöja sig med att ta det lite lugnare och njuta av att kunna tänka en tanke till slut eller sova på morgonen.
En sak är säker – allt är barnens fel – eller förtjänst. Allt börjar när de flyttar hemifrån.
