Alla sorter behövs

Det helt osannolika har hänt. Jag har blivit idrottsmamma. Befinner mig på ett lerigt fält i Partille och skriker mig hes över en boll. Och någonstans djupt inom mig har en tävlingsinstinkt vaknat till liv. En instinkt som aldrig tidigare visat sig under mina 41 år på jorden.

Två av sönerna har blivit rugbyspelare. Omvärlden förfasas - de där två små tunna grabbarna, hur ska det gå?

Det går jättebra. Under den gångna terminen, och inte minst helgen i Partille, har jag lärt mig massor om rugby - till exempel att alla sorter behövs. Är man inte stor och tung kan man vara liten, snabb och seg.

Nu ska jag erkänna att ingen av sönerna är någon stjärna - ännu. Fortfarande uppstår tveksamheter när bollen landar framför fötterna eller en motståndare dundrar förbi mot bortre linjen (jag har ännu inte lärt mig vad den heter). Ska jag ta bollen? Passa vidare? Springa? Vågar jag kasta mig hejdlöst mot den andre spelaren och slunga honom till marken så att mina lagkamrater kan ta bollen och springa på andra hållet för att plocka poäng?

Av bitter erfarenhet vet jag att inte alla idrottsföreningar har samma tålamod med denna process. Under en kort period spelade lillkillen fotboll. Han var åtta år, men lyckades aldrig platsa i laget som skulle spela match. Varje fredagskväll gick han med hjärtat fullt av hopp ut på nätet i tron att just hans namn skulle finnas med i laguppställningen. Det gjorde det aldrig.

Men på rugbyn får alla vara med och utvecklas i sin egen takt. Killar spelar med tjejer. Är laget inte fullt lånar man in spelare från andra klubbar. Det är kul att vinna, men ännu roligare att få spela. I alla fall när man är ungdomsspelare.

Eftersom det är ont om domare dömer tränarna varandras matcher. Hatiska ord som dem vi läst om inom fotbollen hördes inte. En liten parvel lät dock undslippa sig en svordom – och placerades omgående utanför planen under några minuter.

"Vad står det?" var en återkommande fråga under vår helg i Partille.

"Inte en aning" var tränarnas ständiga svar.

För det spelar ingen roll. Det viktiga är glädjen i att se laget utvecklas tillsammans, att få in en perfekt tackling eller få göra ett försök.

Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att det finns tränare som Daniel, Love, Britt, Linus och Patrik inom ungdomsidrotten idag. Att det finns klubbar som sätter deltagande och glädje framför prestation. Kanske är det en hemlighet som leder till framgång?

Tveklöst är det ett sätt att få oss föräldrar engagerade. Vem vill inte koka korv i en klubb där man känner att ens barn blir sedda?

Under helgen i Partille fick våra söner uppleva den härliga känslan av att vara en del av en gemenskap. Tiden på planen fick dem att utvecklas inom sin sport, deras självförtroenden som spelare var otroligt stärkta när de åkte hem efter att ha spelat sex matcher på två dagar. Inte blev det sämre av att U11-laget plockade hem bronsbucklan! Att döma av U13-lagets leriga, leende ansikten var de inte ett dugg besvikna över att inte hamna på pallen.

Nu är de mitt uppe i sommarträningen i sanden på Dalabadet. Lekfullt, men säkert lär de sig något att ta med sig när det är dags för nästa match.

Själv tackar jag min lyckliga stjärna att två av sönerna valt att engagera sig i samma sport. Hellre springer jag mellan två leriga planer samma helg än tvingas välja mellan två barn.

Mellanbrorsan är som jag – helt fri från tävlingsinstinkt. Han sätter sig hellre på en islandshäst och töltar runt några timmar än jagar en boll. Och det är väl trots allt det viktiga. Att hitta ett sammanhang där man känner att man får vara sig själv - och duger!

Heja Pingvin!