Historiska paralleller

Det är givetvis oklart om Mubarak sitter kvar vid makten när ni läser det här. Förhoppningsvis har han i alla fall börjat fundera på ett annat boende.

Liksom i Tunisien går allt snabbt, och det är bara att hoppas på en inte alltför våldsam händelseutveckling. Men, till skillnad från Ben Ali som försvann med svansen mellan benen till Saudiarabien, tycks Mubarak vara beredd på att slåss in i det sista.

Han vill, vilket framkom i hans infamt retoriskt skickliga tal till folket i tisdags, gå till historien som en representant för stabilitet och demokratisk utveckling.

När jag och sonen med ringar under ögonen tittar på Al-Jazeeras live-sändningar från Tunis och Kairo, får jag en déjà vu-upplevelse. Tillbaka till 1990 och timmarna framför CNN för att följa utvecklingen i Rumänien.

Då kallade en trängd Ion Iliescu in regeringstrogna gruvarbetare för att med påkar och andra tillhyggen slå ned frihetstörstande rumäner.

Iliescu, som varit en av Ceausescus hantlangare, anklagades av demonstranterna, med rätta, för att ha kidnappat revolutionen. Protesterna, som initierades av studenter vid Bukarest universitet, varade i knappt två månader, innan de slogs ned av de ditkallade gruv­arbetarna.

Det finns gott om paralleller att dra mellan 1989 och det som sker nu i Mellanöstern. En kollega som bor i om­rådet reflekterar kring att så många var oförmögna att rätt tolka läget i Egypten: ingen trodde helt enkelt att folket var berett att revoltera. Det gjorde man inte 1989 heller.

Kanske är det en annan historisk analogi som delvis kan förklara omvärldens fumliga och tveksamma reaktioner på det som händer i Egypten: ingen vill ha ett nytt ”Algeriet”, det vill säga USA och EU vill inte riskera att ett islamistiskt parti vinner i ett demokratiskt val.

Med en så strikt förenklad bild – Mubarak eller Muslimska brödraskapet – är det svårt att förhålla sig till den breda proteströrelsen i Egypten.

Pernilla Ståhl är frilansskribent och medarbetare på Sveriges Radio.