Han som dansade mellan tornen
Högt upp i skyn dansar en man på en lina som är spänd mellan tvillingtornen World Trade Center.
Under flera timmar balanserar han fram och tillbaka och utför sina konster, ofattbara 450 meter över marken. Polis som kallats till platsen står som trollbundna på tvillingtornens tak. De kan inte gå ut på linan för att ta honom.
Lindansaren Philippe Petit ler mot poliserna. Han ger upp först när hans medkumpaner ropar till honom att en helikopter är på väg för att ta ned honom. Petit anklagas för förargelseväckande beteende, men hyllas som en hjälte.
Häromåret gjorde James Marsch en lika hyllad som sevärd dokumentärfilm om dansen mellan tornen, ”Man on wire”. Påpassligt visade SVT filmen häromdagen, några dagar före årsdagen av 11-septemberattacken.
Jag ser om filmen, och förflyttas till en helt annan tid. En tid när det var möjligt för några galna franska entusiaster att obemärkt ta sig in i tvillingtornen. De kunde transportera upp metervis med vajrar och linor till taket utan att behöva gå genom röntgenkontroller och säkerhetsrutiner. De ville ta sig in, inte för att förstöra, utan för att utföra ett lika vansinnigt som storslaget konstprojekt.
Filmen ”Man on wire” påminner också om vilken oerhörd laddning tvillingtornen fått i vår tid. World Trade Center har blivit en symbol för ett före och ett efter: ett efter där rädslan och misstänksamheten griper kring sig i våra demokratiska samhällen.
Undfallenhet mot intolerans är liksom inskränkt integritet och islamofobi reella hot mot våra öppna samhällen. I Sverige hotas Lars Vilks. Beslutet att tillåta bygget av en moské och ett islamskt kulturcenter två kvarter från Ground Zero, scenen för terrorattackerna, har inte bara skapat högljudd debatt i det annars så inkluderande USA. Nu bränns också koranen på bål.
Ett annat talande exempel på tiden efter 11 september 2001 är att det i väst varit betydligt svårare att samla pengar till offren för översvämningarna i muslimska Pakistan än för jordbävningsoffren på Haiti.
Se filmen ”Man on wire”. Philippe Petits vackert bräckliga dans bland molnen mellan de monumentala byggnaderna blir något av en hyllning till de byggnader och de 3000 människor som föll offer för en bestialisk terrorattack och försvann i ett dammoln den 11 september 2001.
Pernilla Ståhl är frilansskribent och medarbetare på Sveriges Radio.
