Yttrandefrihetens svåra gräns
Frikyrkopastor Åke Greens omtalade och ökända predikan är en direkt insyn i en människas torftiga och hemmasnickrade idéer om sakernas tillstånd. Han använder bibeln för att slå fast sina egna föreställningar om moral och homosexualitet.
Att säga sådana saker privat är inget brott. Men vad får man säga inför sin församling och vad får man sprida vidare till tidningar för publicering?
I tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagarna finns begränsningar av vad vi får uttrycka i skrift och i offentliga sammanhang. En sådan begränsning är hets mot folkgrupp. Det omfattar numera inte bara etniskt ursprung, hudfärg och religiös tillhörighet utan också sexuell läggning. Det sistnämnda gäller i Greenfallet som Högsta Domstolen tar upp i dag.
Åke Green fälldes i tingsrätten för hets mot folkgrupp till en månads fängelse, men friades i hovrätten. Tingsrätten menade att man inte kan gömma sig bakom bibelorden för att ha rätt att sprida sina kränkande åsikter vidare. Hovrätten resonerar likadant – fast tvärtom. Bakom hovrättens friande dom ligger nämligen inte främst i yttrandefriheten utan religionsfriheten. Hovrätten slog helt enkelt fast att Åke Green har rätt att nå ut med sin tolkning av bibeln.
Hovrätten skriver i sin dom:
"Av predikan och pastorns uppgifter framgår att hans övergripande syfte var att nå ut med sitt bibeltrogna budskap. Det som är ägnat att kränka homosexuella i pastorns predikan är denna i bibeln grundade kategoriska bedömning av homosexuella förbindelser som synd."
"En rätt till bibeltrogen förkunnelse får anses innefatta en möjlighet att med egna ord utlägga och tolka bibeln så länge framställningen anknyter till bibelns budskap. Även åsikter som är främmande för flertalet medborgare eller till och med provocerande får således framföras."
Har hovrätten tolkat lagstiftaren rätt så uppstår onekligen en absurd situation. Det kan uttydas som att den som har en viss tro får säga saker offentligt som en annan människa, låt säga en ateist eller agnostiker inte får framföra. Det är inte rimligt. En yttrandefrihetslagstiftning kan inte ge vissa rätt att säga en sak och samtidigt förbjuda andra att göra det samma.
Hovrätten friade Åke Green, men gjorde det med hänvisning till religionsfriheten. Det avgörande måste vara om det Åke Green sagt är så allvarligt och framfört i ett sådant sammanhang att det verkligen utgör hets mot folkgrupp och bryter mot yttrandefriheten – inte vem som sagt det och vilken skrift det påstås vara grundat på.
Yttrandefriheten måste ha en bred tolerans för avvikande åsikter. Åke Green har presenterat sin vridna verklighetsuppfattning inför en liten sluten församling i Borgholm. Den vidare spridningen i medierna kan Åke Green inte ta ansvar för, det är en utgivarfråga. Det finns därmed inte tillräcklig grund för att han ska skickas i fängelse. Högsta Domstolen bör fria honom, men uteslutande av yttrandefrihetsskäl.