Vinner någon 2010?

Mona Sahlin talade i sitt premiärtal som partiledare om att socialdemokraterna ska bli entreprenörernas parti och att människan ska sättas före systemen. Men man behöver inte gå längre än till gräsrotsnivå i Trelleborg, för att konstatera vilka stora partikonflikter det talet rymmer. Här talar socialdemokraterna om privat verksamhet som om det är det värsta som kan drabba medborgarna och de anställda. Entreprenörer är sådana som kör slut på personalen och fuskar med omsorgen. Den socialistiska agitationen är alltså fortfarande en levande del av socialdemokratin – långt från den moderna framtoning som Mona Sahlin vill ge.

Likadant när Mona Sahlin talar om att lämna ja och nej-diskussionen om EU bakom sig (det vore så dags!) Hon gör det i en rörelse där tveksamheten till Europaprojektet är utbredd.

Socialdemokratins styrka är att den äger utgångspunkten för det offentliga samtalet i Sverige. Det är mer så än vad partiet förstår självt. Förre statsministern Ingvar Carlsson tror att de svenska medierna lyfte fram den borgerliga alliansen till segern, och baserar det på journalistprofessorn Kent Asps sammanställning om hur medierna vinklade valbevakningen.

Men var och en som har inblick i svenska nyhetsredaktioner vet vilket perspektiv som dominerar. Artiklarna och reportagen handlar i hög utsträckning om vad samhället och politiker ska göra åt sakernas tillstånd, men sällan eller aldrig om hur individerna ska få större utrymme att förbättra sina liv.

Det är egentligen svårt att förstå hur ett regeringsskifte kunde komma till stånd i Sverige. Till det krävdes att det stora liberalkonservativa partiet slängde det gamla överbord och anammade den socialdemokratiska retoriken.

Rent praktisk, för att nå statsminsterposten, måste Mona Sahlin finna en stabil samarbetspartner. Miljöpartiet är förmodligen nummer ett, och det är ett parti som inte allt för mycket gillas av den hårda industriberoende fackliga kärnan – en stark faktor att räkna med.

Vänsterpartiets återgång till hårdsocialism gör samtidigt det partiet till en svårhanterad partner för en förmodad förnyare som Sahlin.

Dessutom kunde den som tittade på "Sverige i fokus" i TV8 i söndags bevittna hur vänsterpartiets ledare Lars Ohly och miljöpartiets partisekreterare Håkan Wåhlstedt hamnade i verbalt slagsmål. Båda vill sitta i regering med socialdemokraterna – men absolut inte med varandra. Ohly betraktar miljöpartiet som ett borgerligt parti. Samtidigt är Ohlys parti så isolerat på vänsterkanten att det passivt alltid kommer att ge socialdemokraterna stöd – och just därför behöver sossarna inte släppa in dem i regeringen.

När vi går in i valrörelsen 2010 är det troligen en valkampanj där socialdemokrater i någon form av samarbete med miljöpartiet står mot en borgerlig/liberal allians. Har alliansen då förmått att leverera det den lovat, och har de fyra partierna insett att de också måste förnya samarbetet för att ha en chans att försvara sin regeringsposition? Utan en gemensam lista är det troligt att ett av partierna ramlar ur riksdagen. Folkpartiet har en nyckelroll, och frågan är om ett partiledarbyte där infaller i tillräcklig god tid före valet 2010.

Alliansen vann valet 2006 på att förhålla sig på ett nytt sätt till socialdemokratin och med hjälp av en folklig trötthet på Göran Persson. 2010 behövs det något mer. Det hade varit befriande med en ledande politiker som gjorde klart att han eller hon inte i första hand är ute efter att vinna ett val utan efter att vinna slaget om idéerna.

Men allt detta utgår från dagens situation. Det finns en stor sannolikhet för att slutresultatet 2010 blir en riksdag med ett sverigedemokraterna som lyckats utnyttja den nationalistiska och invandrarskeptiska delen av opinionen till att bli vågmästare i riksdagen. I det läget krävs det andra koalitioner än i dag för att skapa en majoritetsregering. Det skulle nog vara möjligt om socialdemokratin vågade sig på den verkliga förnyelsen – den att släppa den starka kopplingen till LO-facken.

Men en sådan förändring är något som knappast Sahlin vill, kan eller vågar genomföra. Därför kan vi stå där 2010 med ett riksdagsval utan segrare.