Varför mer pengar till kommunerna?

Det finns ett par mantran som har präglat svensk politik under det senaste decenniet. "Vård, skola, omsorg" är ett. "Mer pengar till kommuner och landsting" är ett annat. Det senare har på sistone inte bara hörts från socialdemokratiskt håll, utan också från moderat. Den moderata svängningen under Fredrik Reinfeldts ledning har tagit sig många förvånande uttryck, men kanske var detta ett av de allra mest uppseendeväckande. Moderaterna har annars satt en heder i att inte vräka ut skattepengar från en offentlig sektor till en annan som något sätt att täcka brister.

Det är också starkt omtvistat huruvida mer pengar allena löser kvalitetsproblem i de kommunala omsorgerna. De så kallade Wärnersson-pengarna, som skulle höja kvaliteten i skolan, har till exempel inte kunnat ge några påvisbara resultat.

I dagarna kommer Skattebetalarnas förening med en genomgång av ett antal kommuner och deras skattetryck. Föreningen har jämfört kostnadsstrukturerna för olika kommuner, och den kvalitet (personaltäthet och annat) de har, och sedan försökt intervjua kommunföreträdarna. Den springande punkten har varit varför vissa kommuner anser sig behöva så mycket mer pengar för vissa verksamheter än andra, trots att kvaliteten knappast kan sägas vara högre. På detta har inte kommunföreträdarna kunna ge några tillfredsställande svar. Dessutom verkar kommunalpolitikers medvetenhet om hur deras kommun ställer sig i jämförelse med andra vara alldeles för låg. Man vet bara att man budgeterar en viss summa för en viss verksamhet, men inte riktigt varför. Och ofta finns inga incitament att se på andra kommuner för att få inspiration eller nya idéer.

Skattebetalarnas förening menar att skatten skulle kunna sänkas med flera kronor i flera kommuner bara genom att de anpassade sig till kostnadssnittet för lågkostnadskommunerna, och att det inte finns några bevis för att detta skulle sänka kvaliteten. I vissa kommuner skulle det innebära att invånarna slapp betala åtskilliga tusenlappar per år i kommunalskatt.

Det intressantaste i rapporten, som redovisades på onsdagens debattsida i Dagens Nyheter, är kanske många kommunföreträdares ovilja att diskutera detta problem – eller ens se det som ett problem. Många harvar på i gamla hjulspår och låter penningpåsarna till de kommunala verksamheterna distribueras ungefär som vanligt. Alltför sällan ställer sig kommunpolitiker grundläggande frågor om vad den gemensamma sektorn egentligen ska syssla med. Det fundament som borde utgöras av just vård, skola och omsorg tillåts inte sällan allför lättvindigt också innehålla projekt av rent tillfällig och tvivelaktig natur.

Det är jobbigt att ställa sig de stora frågorna om politikens och det gemensammas uppgift. Men för dem som håller i våra gemensamt intjänade skattepengar är det en skyldighet. Om det nu går att spara pengar men bibehålla kvaliteten är det förstås där man måste börja, inte genom att fortsätta att utsätta kommunerna för ett aldrig sinande guldregn från Helgeandsholmen.