Varför göra halt vid Nato?
Om det är lätt att kamouflera de nyanser som skiljer alliansens partier åt är det svårare med detta i oppositionens led. Någon gemensam motion kunde de inte uppbåda. Mest kuriöst är annars att Socialdemokraterna ägnar sig åt att både vilja skära i anslagen och att vilja få ut mer krut ur försvaret.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har gjort ett stort nummer av att detta är det första försvarsbeslut sedan 1994 som inte innebär en minskning av försvaret. Fattas bara annat, det finns ju inte så mycket mer att dra ner på. En uppräkning av nedlagda förband är som en geografilektion. Eller för att ta en annan infallsvinkel: en färsk rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, hävdar att den samlade effekten av anslagsminskningar och ”otillräcklig priskompensation” på grund av försvarssektorns egenheter uppgår till ungefär 13 miljarder kronor på tio år.
Ur detta stålbad ska nu resa sig ett nytt och användbart försvar. Kodordet för regeringens försvarspolitik är ”operativ nytta”. Skillnaden mellan utlandsstyrkor och hemmaförband ska bort, mobiliseringen av (frivilliga) soldater gå rasande snabbt och Sverige bli en kraft att räkna med hemmavid, i närområdet och där bortom. På alla sätt och vis goda ambitioner som dock riskerar att stanna vid det. Det är helt enkelt svårt att se hur all denna nytta ska gå att krama ur försvarsanslaget. Det finns också anledning att ta alla utfästelser om ett användbart försvar här och nu med en nypa salt. Först 2019 ska alla bitar vara på plats.
Det finns en ny solidaritetsförklaring i säkerhetspolitiken om att Sverige ska kunna ge och ta emot hjälp om det kniper, men mot bakgrund av frågetecknen vid förmågan borde den vidareutvecklas. Det är något märkligt i den djupt rotade föreställningen att samarbete för att lösa en uppgift – så prisad som princip i resten av samhället – ska göra halt vid försvaret. Om vi bättre kan försvara de samhällsvärden vi vill värna i gemenskap med likasinnade, vari ligger då logiken att stänga dörren för sådant samarbete i det sammanhang där det fungerar som bäst – Nato?
Det är länge sedan Sverige var ett neutralt land. Förutsättningarna för den politiken, själva grundidén för att stå utanför en allians, gick upp i rök för snart tjugo år sedan. Sedan dess har världen blivit mindre, gränser har rivits ner och allt tätare samarbeten ingåtts på område efter område. Den trenden har inte gått Sverige förbi i säkerhets- och försvarspolitiken. Ändå gör oppositionen fortfarande ett stort nummer av att regeringen inte viftar med alliansfriheten i tid och otid och lämnar dörren till Nato på glänt.
Sanningen är att det nya smala och vassa försvaret som förhoppningsvis blir verklighet snart är som klippt och skuret för Nato. Det skulle också gynna Sverige. Så varför inte ta steget redan nu?
