Våga ta personligt ansvar
Vid nyår tänker vi gärna tillbaka och det är blandade intryck från året som gått. Det är naturligt att tänka på flodvågskatastrofen nu ett år efteråt och på människorna som drabbades så tragiskt. Efter kommissionens rapport hamnade frågan om den svenska beredskapen i blickpunkten, och frågan blev också i högsta grad politisk. Kommissionen pekade ju så tydligt ut brister i ledningen, och även den politiska ledningen måste känna sitt ansvar.
Jag tror att många människor inte alls vill ha ett partipolitiskt gräl om en händelse som berör så många starkt och personligt. Men jag tror också att många vill att ansvariga ska visa att de tar ansvar även när det blivit fel; även politiker måste våga ta personligt ansvar. Därför kommer vi riksdagsledamöter inte ifrån att svara på frågan om vi bör begära misstroendevotum mot statsministern, Göran Persson, och utrikesministern, Leila Freivalds. Enligt kommissionen är det statsministerns ansvar att det inte utvecklats någon särskild krisorganisation och det är utrikesministerns ansvar att nästan ingenting hände på UD de första dagarna.
Själv tillhör jag dem som tycker att vi måste fråga oss om dessa ministrar verkligen kan behålla vårt förtroende. Men jag tycker också att frågan först ska behandlas på rätt sätt med granskning i riksdagens konstitutionsutskott. Det utskottet har ju som sin uppgift att kontrollera regeringen. Om inte något oväntat kommer fram där verkar det för mig helt logiskt att begära misstroendevotum både mot statsministern och mot utrikesministern – inte för att de fört sin politik som de tror på utan för att de misskött sina ledande uppgifter på ett oacceptabelt sätt. Konstitutionsutskottet kommer att kalla ministrarna och andra till utfrågning i februari eller mars och det ligger ett stort ett värde i att människor kan följa utfrågningarna i teve och radio.
Övriga intryck av det gångna året är blandade. Terrorismen är ett ständigt överhängande hot och blodiga konflikter hotar på många håll. Samtidigt har vi i Europa sedan några år tillbaka fred och frihet från diktaturer för första gången någonsin. En gnutta hopp tändes också i höstas för den globala miljön, när USA äntligen undertecknade det förnyade Kyotoprotokollet.
Riksdagen har nu haft juluppehåll sedan den 17 december och vi börjar igen den 17 januari. Det kan tyckas vara ett långt uppehåll, men det blir verkligen inte bara tid för vila för oss ledamöter. Under de här veckorna ska jag försöka hinna med allt som tillhör arbetet, men inte går att hinna med under veckorna i Stockholm; skriva artiklar, läsa utredningar och träffa människor som vill diskutera politiska frågor. Hela dagen före julafton handlade jag julklappar och blev ganska nöjd med resultatet, och även de minsta i min släkt verkade nöjda med vad jag fått tag i. Även om det inte blir så många lediga dagar, är det alltid skönt att vara hemma i Skåne och kunna umgås med familj och vänner lite mera än vanligt. Jag ska också försöka tänka igenom vad jag tycker är viktigast att arbeta med nästa år. Det mest stimulerande med ett nytt år är trots allt inte att se tillbaka utan att försöka se möjligheterna med det nya året. Därför önskar jag nu alla läsare ett riktigt gott nytt År.
