Vad har hänt med äldrevården?
Plötsligt har vi upptäckt att sjukhemmen inte längre finns kvar för äldre, som inte klarar sig själva hemma, trots hjälp av hemtjänst. Servicehemmen är också mer eller mindre borta. I många år kunde våra äldre flytta till ett hem, när det blev för besvärligt att bo ensam. Samtidigt byggdes hemtjänsten ut, och det var gott och väl. Slagordet "Alla ska ha rätt att bo hemma" kunde alla stämma in i. Men tanken var väl ändå inte att rätten att bo hemma skulle bli en skyldighet oavsett hur svårt det var i vardagen.
Nu, år 2005, har allt fler av oss som har gamla föräldrar upptäckt att sjukhemmen inte finns kvar längre. Nu heter det särskilt boende och är i första hand avsett för tillfällig vistelse medan man återhämtar sig för att kunna flytta hem igen. De som bor permanent på de särskilda boendena är så dåliga att de har svårt med ett aktivt socialt liv. Jag tror inte att de flesta av oss föreställde sig att våra föräldrar skulle bo hemma ända fram tills de av och till måste skickas fram och tillbaka mellan hemmet och sjukhusets akutavdelning och däremellan ligga isolerade hemma.
Visserligen finns trygghetslarm och nattjourer, men otryggheten att bo ensam får ändå många att längta till ett boende i omedelbar närhet till service och omhändertagande. Äldreforskare brukar framhålla att de flesta friska människor säger att de vill bo hemma hela livet, eftersom de inte kan föreställa sig hur hjälplös man kan känna sig, när orken tryter. Men forskarna konstaterar också att många gamla och svaga människor inte vill något hellre än att flytta till en trygg miljö med möjlighet till sociala kontakter.
I valrörelsen 2002 lovade socialdemokraterna 10 000 nya platser i äldreboende. I dag har det blivit 13500 platser färre i Sverige. I Skåne har cirka 1000 äldreboenden försvunnit. En politik för framtiden måste också satsa på ett värdigt liv för äldre. I riksdagen har jag därför röstat för folkpartiets förslag om en satsning på 1,5 miljarder kronor på en rikstäckande omsorgsgaranti. Äldres rättigheter måste garanteras, oavsett var de bor i landet. Med en omsorgsgaranti skulle kommunerna bli tvungna att kompensera vårdsökande som inte får beslut verkställt i rimlig tid.
Den gångna veckan har en svensk FN-soldat dödats i Afghanistan och i skrivande stund svävar två mellan liv och död. Händelsen väcker starka känslor. De som frivilligt tar på sig internationella fredsuppdrag är värda stor respekt och tacksamhet. Uppdraget är riskfyllt och betydelsefullt. Vad kan vara mera viktigt än att arbeta för fred och demokrati i ett land som varit en brutal diktatur. I skuggan av de tragiska händelserna kommer nu Sveriges deltagande i FN-aktioner att ifrågasättas. Till exempel vill vänsterpartiet inte att Sverige skickar några FN-soldater till Afghanistan. Samtidigt brukar de flesta svenskar hävda att FN borde agera starkare i situationer av våld och dödande. Men om alla länder resonerade som de svenska FN-motståndarna skulle FN aldrig kunna ingripa. Naturligtvis måste världssamfundet i olika lägen ta ställning till om arbetet är meningsfullt i förhållande till riskerna. Men att just Sverige, av någon anledning, skulle vägra att delta, är för mig en fullständigt obegriplig och cynisk inställning.
Ulf Nilsson