Utopi mot pragmatism

Regeringens uppgörelse i kärnkraftsfrågan i går har redan kallats historisk. Oavsett hur nära den beskrivningen ligger sanningen, så var den i alla fall pragmatisk. Det finns en gräns för hur länge avsaknaden av en tydligt formulerad energipolitik kunde samexistera med vad som varit ett faktum sedan den första reaktorn laddades i Barsebäck: kärnkraften utgör för mycket lång tid en viktig och oundgänglig del av svensk energiproduktion.

Efter ett långt möte under onsdagskvällen gav Centerpartiets riksdagsgrupp partiledaren Maud Olofsson klartecken att kompromissa med de tre andra regeringspartierna i energifrågan. Efter en nattmangling kunde alliansregeringen så på torsdagsförmiddagen kalla till presskonferens och meddela att enighet nu råder kring kärnkraftens framtid i Sverige:

Förbudet mot att bygga nya kärnreaktorer hävs och det ska bli tillåtet att uppföra nya verk bredvid de gamla. Samtidigt höjs ambitionsnivån vad gäller de alternativa förnyelsebara energikällorna.

Tillsammans med Socialdemokratin är Centern splittrat i kärnkraftsfrågan. Unga centerpartister som Frederik Federley och Annie Johansson - födda åren runt den olycksaliga folkomröstningen 1980 - har drivit partiet i en mer liberal riktning och varit pådrivande i en omsvängning kring kärnkraften. Att delar av partiets gräsrötter fortfarande är motståndare framgick dock av många reaktioner under gårdagen från olika delar av landet. Att frågan blir en mycket het potatis för partiledaren att hantera i den kommande partistämman märktes också tydligt i Olofssons uttalande på torsdagens presskonferens: "Kärnkraften kommer fortsatt att bli en viktig del av svensk energiproduktion. I det sammanhanget vill jag säga att Centern inte har ändrat åsikt när det gäller kärnkraften. Men, vi kan leva med att kärnkraften under överskådlig tid kommer att vara en del av svensk elförsörjning."

Uttalandet, som låter mer som en ursäkt än en avsiktsförklaring, speglar dock väl det vakuum som i många decennier esisterat kring kärnkraften. Den har sedan den byggdes varit en avgörande del i svensk energiproduktion, samtidigt som den offentliga politiska lögnen varit att den när som helst sperar ut sin roll och ersätts av energi från vind, sol och vågor.

Överenskommelsen verkar också ha tagit oppositionen på sängen. Socialdemokraterna, som gärna framhåller alliansens oförmåga att enas i energipolitiken, tvingas nu inse att det finns parlamentarisk majoritet för att anpassa politiken till verkligheten. I stället väljer Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin att surra sig vid masten tillsammans med sina tilltänkta koalitionspartier V och Mp och lova avstängning av ytterligare en kärnkraftsreaktor under nästa mandatperiod.

Därmed kan hon ha gjort den kommande valrörelsen en stor gentjänst. Vi har nu två tydliga alternativ i energipolitiken:

Å den ena sidan fortsatt utopism där mer kol och olja ställs mot energibrist. Å den andra fortsatt pragmatism och utnyttjande av en fungerande - och miljövänlig - energiproduktion.