Utmaningar bortom Kyotoprotokollet

FN:s klimatförhandlingar som pågår i Montreal fram till på fredag har två övergripande syften. Dels måste länderna inom Kytotouppgörelsen komma överrens om hur det antagna Kyotoprotokollet, som trädde i kraft i februari, ska kunna förverkligas under den så kallade åtagandeperioden 2008-2012. Dels måste deltagarna i Montreal redan nu börja skissa på en framtida klimatpolitik bortom år 2012, då Kytotoprotokollet upphör att gälla.

Efter de stora motgångar som präglat protokollets ratificeringsprocess, inte minst genom USA:s avhopp, är det helt nödvändigt för trovärdigheten i framtida klimatuppgörelser att löftena från Kyoto infrias och efterlevs. Den globala klimatpolitiken står inför stora utmaningar de kommande decennierna.

Ett exempel är den så kallade CDM-mekanismen, utarbetad under Kyotoförhandlingarna. Inom CDM ska industriländer och företag som gör

investeringar i utvecklingsländer för minskade växthusgasutsläpp få räkna av framstegen där från egna åtaganden på hemmaplan. För att

CDM ska kunna bli framgångsrikt måste långt fler projekt än hittills dras igång och ett system utarbetas som gör processen snabbare och

smidigare för företag som vill delta. Det räcker inte med att formulera ett program om det inte sedan förverkligas i stor skala.

Det räcker inte med att formulera ett program om det inte sedan förverkligas i stor skala. När experterna inom FN:s klimatpanel IPCC gjort beräkningar över klimatförändringarna de kommande hundra åren har två saker framgått: klimatet kommer att förändras, men det är väldigt svårt att säga i vilken omfattning. IPCC förutspår en ökning av jordens medeltemperatur med mellan 1,4 och 5,8 grader fram till år 2100.

Havsytan beräknas stiga med mellan 9 och 88 centimeter. Och översvämningar och torka förväntas bli mer vanligt förekommande, utan

att det går att säga hur hårt olika regioner kommer att drabbas.

Dessutom visar forskningen på faran för en försvagad golfström i Atlanten och ett kärvare klimat i norra Europa som följd. Även i de mest gynsamma fallen väntar alltså snabba klimatförändringar som kommer att påverka länder runt om i världen. Men skillnaden mellan det bästa och det värsta scenariet är minst sagt stor. Klimatpolitiken måste inte bara förhindra en framtida växthuseffekt genom minskade utsläpp av växthusgaser, utan också förberedda samhällen på den klimatförändring som redan är ett faktum men vars konsekvenser ännu är svåra att förutse.

Kyotoprotokollet var ett första steg på vägen mot en mer sammanhållen global klimatstrategi, men har också visat hur svårt det är att få ett stort antal länder att enas om målsättningar och regelverk när luftig retorik ska förvandlas till konkret politik. Montreal lär inte bjuda

på något avgörande genombrott för utarbetandet av nya uppgörelser bortom 2012. Men förhandlingarna måste åtminstone resultera i en

fortsatt tydlig viljeinriktning från så många länder som möjligt att ta klimatförändringarna på allvar. Tillsammans och i tid.