Uppvärdera bildningen
Häromdagen presenterades idén om en nationell strategi för att minska svenskarnas saltintag. I går föreslog företrädare för Moderaterna en nationell strategi för att förbättra bostadssituationen. Och tidigare i somras utformade Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund en nationell strategi för att uppvärdera bildning.
Nåväl, KD-ledaren använde som tur var inte de nötta orden ”nationell strategi”. Dock var det förslagets syfte. Hägglund vill införa en klassikerlista i skolan som inkluderar pjäser, böcker, filmer och musik som elever ska ha tagit del av innan de slutar skolan. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (30/6) motiverar han greppet med att klassikerlistan är ”en viktig del i att återupprätta det klassiska bildningsidealet i Sverige.”
Idén är egentligen en variant på Folkpartiets litteraturkanon som kom 2006 och blev kraftigt kritiserad. Men politisk återvinning är ett praktiskt grepp. Genom att presentera ett gammalt förslag i ny förpackning och med ett nytt namn aktualiseras frågan åter. Inte helt förvånande har det nygamla förslaget mötts av en blandning av hurrarop och förfäran.
En viss del av kritiken är befogad. KD:s ambition att stärka bildningens roll i skolan är förvisso hedervärd. Däremot kan man ifrågasätta den valda metoden. Är det lämpligt att politiker ska lägga sig i vilka böcker som eleverna ska läsa, vilka filmer de ska se och vilken musik de ska få höra under sin skoltid?
Dock påpekar Hägglund att det inte är politiker som ska utforma själva listan. Den ska utformas i samråd mellan Skolverket och valda experter. Gällande den listan som berör böcker ska exempelvis litteraturvetare tillfrågas. Men oavsett vilka som skriver den faktiska listan är det ytterligare politiserande av skolans verksamhet.
Men vissa av de som har kritiserat förslaget tycker inte att det är tillvägagångssättet som är det största problemet. De anser att själva grundidén om en kanon är förlegad. I ett inslag i Sveriges Radios program Kulturnytt (16/7) intervjuades bland annat litteraturforskaren Kristin Hallberg som var av denna åsikt. Hon menade att idén om att alla bör läsa samma böcker var elitisk. Den speglar ”ett äldre borgerligt ideal”. Och hur skulle man göra med urvalet och de gamla böcker som inte lever upp till dagens värderingar? Skolan ska ju vara demokratisk! Föråldrad litteratur skulle ju kunna ge uttryck åt rasistiska eller odemokratiska idéer.
Det är lätt att slå hål på Hallbergs argument. Först och främst är idén knappast elitistisk. Den socialdemokratiska rörelsen förordade länge folkbildning. Bildning och utbildning sågs som vägen till makt över sig själv och sin situation. Och det är naturligt. Gemensamma referensramar och kunskaper överbryggar klass och skapar social rörlighet. Därför kan man knappast säga att idén härrör från ett äldre borgerligt ideal.
Hallberg ansåg även att det var problematiskt med urvalet av böcker delvis eftersom att äldre litteratur innehåller värderingar som kan vara problematiska. Det är självklart att den inte utgår från samma normer som råder i dag. Den skrevs i en annan tid och i ett annat samhällsklimat. Det behöver inte vara ett problem.
Tvärtom kan läsning utav gårdagens berättelser ses som skönlitterär historieundervisning. Dessutom ger många klassiker stor behållning. Det borde närmast betraktas som en styggelse ifall mästerverk från svunna tider skulle diskvalificeras för att de inte lever upp till vår snäva standard av lämplighet.
Även om en statligt författad klassikerlista kanske inte är rätt väg att gå har Kristdemokraterna åtminstone lyckats med att uppmärksamma en olycklig trend. Det hyllade bildningsidealet är på väg att tyna bort.
