Upp till bevis

Ett år har förflutit sedan Jan Björklund axlade ledarkappan i folkpartiet och än dröjer "effekten". Något större lyft i opinion har inte skymtats. Det är upp till bevis nu.

Inte nog med väljarnas bristande intresse. Skaran av riksdagsledamöterna som – i efterhand – offentligt vittnat om sina tvivel och tyngda samveten under FRA-omröstningen växer. En intern referensgrupp tillsattes för att förbättra FRA-lagen. Det är visserligen ett friskhetstecken för ett idéparti som lite för ofta låtit liberalismen stryka på foten i jakten på terrorister. FRA-motståndarna ser gruppen, där den nej-röstande Camilla Lindberg bland annat ingår, som en chans att helt stjälpa förslaget.

Något sådant tänker sig inte Jan Björklund. Han är beredd att lyssna och ta till sig av alla förslag som inte "föreslår att vi ska lägga ner Sveriges underrättelsetjänst". Kravet på brottsmisttanke säger han sig inte förstå. "Den ryska krigsmakten står inte under förundersökning i svensk domstol", säger han i sitt tal.

Söndagens tal i det fullsatta Societetshuset i Marstrand var viktigt. När Björklund talade under politikerveckan i Almedalen blev det mest upprepningar från förr; nötta liknelser och gamla löften. Till Marstrand kom partiledaren med vissa nyheter. Om folkpartiet får bestämma ska höstens budgetproposition ge mer pengar till forskning och infrastruktur.

Björklunds kritik av forskningsanslagen är angelägen. Forskare ägnar idag alltför mycket tid åt att söka forskningsmedel. Att i förväg konkret kunna definiera sin forsknings betydelse är inte en garanti för att resultatet skall bli mer betydande. Björklund frågar retoriskt hur en ansökan från Albert Einstein eller Marie Curie ha bemötts. Men forskningsanslag är knappast något som kommer att hjälpa folkpartiets opinionssiffror. De flesta väljare bryr sig mer om priset på bensin och barnens skolgång än hur professorer söker pengar.

Det utlovade guldregnet över Västsveriges underutvecklade infrastruktur har större förutsättningar att vinna val. Men väljarna här är luttrade. De flesta politiker lovar snabbare tåg och bredare vägar. När det finns pengar – och det finns det sällan.

Det är tveksamt hur mycket annat än folkpartiledarens vänliga - men ganska låsta attityd – till FRA-motståndet som kommer att bli ihågkommet från 2008 års Marstrandstal. Det var åtminstone inte starten för någon "Björklund-effekt".