Under ytan

SSU har för länge sedan förlorat sin maktställning inom Socialdemokraterna. Det är inte lika självklart att ungdomsförbundets ordförande med tiden får en framskjuten post i partiet, språngbrädan räcker inte längre till för att nå ministerposterna. Och följaktligen skulle man kunna tro att det blir mindre viktigt vad SSU har för sig, eller vad SSU tycker.

S-ledaren Håkan Juholts utnämningspolitik, att bara omge sig med personer som har honom att tacka för sina positioner, talar för motsatsen. På samma sätt som S-kvinnorna kan få ny kraft när Ylva Johansson och Lena Sommestad slåss om en ny plattform och direktlinje in till verkställande utskottet kan SSU få det. Därför är det svårt att helt bortse från den strid om SSU:s ordförandepost som råder inför förbundskongressen om två veckor. Att den ska vara längre än fram till på fredag, då valberedningen ska nominera sin kandidat, vore naturligtvis önskvärt. Men alltför mycket talar för att ungdomarna följer moderpartiet och låter bli att ge sina kongressombud verklig makt att välja. Men kanske, kanske har den olustiga kröningsprocessen i S övertygat de unga om vikten av motsatsen.

Favorit inför valberedningens tillkännagivande på fredag är Gabriel Wikström från Västmanland, utmanare är Faraj Abuiseifan från Blekinge, som bland annat nyligen var med Ship to Gaza under dess vistelse i Aten. Utåt kan de två verka olika, politiskt står de enligt uppgift närmare varandra än vad ordförandekandidaterna brukar göra. Därför äger den genomgång av SSU:s analyser av valen sedan 1998 som Wikström publicerade i går viss giltighet.

”Tre områden återkommer i samtliga analyser: vikten av att äga problemformuleringsprivilegiet, socialdemokratin som folkrörelse samt behovet av att ha representativa företrädare.”

Vill man vara elak kan man anmärka att det är märkligt att unga, engagerade politiker fördjupar sig så mycket i hur saker och ting framställs. Makten ska nås genom att dominera, genomsyra samhället och ha de fräckaste företrädarna. Inte genom att föra en politik som får genomslag på egna meriter. Inte genom att ta fram attraktiva lösningar på vår tids utmaningar.

Bara förpackning.

Bara yta.

Ungefär som Ship to Gaza.