Till försvar för mångkulturen
Så måste det vara. Ansvaret för tolkning, ansvaret för varje handling, ligger hos var och en av oss.
Men samtidigt är det så att Behring Breivik, precis som varje politisk extremist, oavsett tro, har odlat sin föreställning i ett politiskt sammanhang. Han har sökt och inspirerats av liktänkande.
Det finns skäl varför även yttrandefriheten har gränser: hets mot folkgrupp, förtal. Det är, märk väl, ett demokratiskt och öppet samhälles sätt att skydda sina grundläggande värden, inte censur. Nu höjs, helt förståeligt, röster som uttrycker att debattklimatet i allmänhet har blivit för hårt och att det är därför illdåd som Behring Breiviks har kunnat ske. Men vad menas? Ska yttrandefrihetens gränser bli snävare?
Vi får hoppas att det inte är avsikten. Ett dynamiskt och mångfacetterat samhälle bygger på tolerans också för andras åsikter, sätt att vara och sätt att – till en viss gräns – uttrycka sig.
Terrordåden i Norge har sin udd mot det mångkulturella samhället. En rimlig reaktion är därför en förnyad och intensiv debatt om multikulturalismens fördelar. Inte olika gruppers rättigheter att bete sig olika, utan olika individers rätt att vara olika. Ha olika arv, olika religion, olika kultur – men ett gemensamt liv.
Under rättsstatens och demokratins fana är fredlig samexistens och pluralism framgångsfaktorer. Nya idéer föds inte i slutna rum. Kreativitet förutsätter nytänkande. Det har gång på gång visat sig att det är när invanda mönster ifrågasätts som utvecklingen tar ett språng mot framtiden.
Det finns alltid hatfyllda människor som försöker exploatera brott och förbrytelser mot nationella värden som delar av exempelvis en islamisering. Att det finns tankar på en sådan behöver inte ifrågasättas, åtminstone inte mer än att det finns fler som delar Behring Breiviks kulturkonservativa dystopi. Men steget från tankar till handling är långt. Trots detta: ”Respekten för alla människors lika värde är inte så stark som vi gärna inbillar oss”, skrev tidigare kulturministern Bengt Göransson (S) i Expressen i går. I sitt rätta sammanhang är det en riktig analys.
Respekt kräver empati. Känslan av gemenskap grundar sig på en tilltro till den representativa demokratin och det offentliga; att rättvisan fungerar, att korruption bekämpas, att inga dolda motiv finns för den politiska maktens beslut. Öppenhet är det mest effektiva medlet mot varje konspiration.
Jämlikhet handlar i sin tur om alla människors – åter: inte gruppers – lika rättigheter, garanterade av systemet, fjärran godtycke och särskilda privilegier, fjärran särlagstiftning. Det är inte detsamma som att alla olikheter ska bekämpas. Olikheterna är i stället en positiv drivkraft, som inte ska vare sig förminskas eller motarbetas. Jämlikheten ska inte tvingas fram, den ska vara en möjlighet, ivrigt understödd av utbildningsinsatser och socialt patos.
Det mångkulturella samhället brukar beskrivas som en mosaik. Det är en god bild: Olika individer sammanfogade i en gemensam värdegrund, vilande på uppfattningen om det gemensamma bästa.
Sverige är – precis som Norge – mångkulturellt. Det är en rikedom vi måste värna om. Försvara.