Ta strid om försvaret

Uppgifterna om hur försvaret ska spara fick i går kommun- och landstingspolitiker på flera hotade orter runt om i landet att, som vanligt, snabbt tala om de negativa effekterna för sysselsättningen.

Det är fullt förståeligt. Men lika fullt inte rätt inställning.

Den svenska försvarspolitiken har alltför länge, och till alltför stor del, blandats samman med både regional- och sysselsättningspolitik. Därför ligger också fokus mer på vilka förband som riskerar att läggas ned än på frågan hur försvaret ska utformas för att på bästa sätt lösa sin uppgift. Avgörande för detta är självfallet hur uppgiften formuleras. Och denna är i sin tur beroende av hur regeringen prioriterar.

I den sistnämnda delen är det inte helt klargjort att alliansregeringen verkligen vet vad den gör.

Säkerhetspolitiskt går det inte med trovärdighet att hävda att Sverige är utsatt för någon fara inom överskådlig tid. Samtidigt är utvecklingen i Ryssland osäker. Detta faktum är dock knappast tillräckligt för att Sverige ska hålla ett oproportionerligt stort försvar. Bättre är att engagera sig i internationella försvars- och säkerhetspolitiska nätverk, så som har gjorts under lång tid.

Även EU-medlemskapet har en säkerhetspolitisk aspekt och genom ett djupt civilt engagemang byggs pålitliga allianser.

Men det går inte att bygga sin trygghet på civila insatser allena. Och internationellt engagemang kräver nationella baser. Om nu Sverige ska delta mer i fredsfrämjande och fredsframtvingande operationer framöver så måste tillräckliga medel avsättas för att göra detta möjligt.

De uppgifter som läckte ut under onsdagen om vilka förband som riskerar nedläggning verkar dessvärre visa att det finns en vilja att åka säkerhetspolitisk snålskjuts.

Åtminstone om man ska tolka förslagen som politiskt styrda.

Och mot bakgrund av hur det brukar gå till är det ingen omöjlighet. Det ska nämligen inte hållas för osannolikt att det pågår ett räv- och rackarspel. De höga militärerna kan mycket väl vilja ta chansen att spela ut en bred opinion mot sparkraven.

Försvarsminister Sten Tolgfors (m) vill samtidigt inte kommentera uppgifterna om hur försvaret ska spara, i stället avvaktar han den skriftliga redovisning som militärledningen ska överlämna den 15 maj.

Bakgrunden är hur som helst väl känd, inte minst efter förre försvarsministern Mikael Odenbergs (m) avgång under protest. Striden mellan honom och finansminister Anders Borg (m) om försvarsutgifterna blev en oväntad urladdning för regeringen, men striden om inriktningen vann Borg. Den gången.

Försvaret måste hursomhelst lösa sin uppgift. Till en början handlar den om att ta fram ett nytt ekonomiskt underlag för hur balans inom försvarsmakten ska kunna uppnås inom två år. Därefter är det politikernas tur att bedöma om de nedskärningar som görs är acceptabla.

Om inte förr så är det önskvärt att mer tankemöda då ägnas åt vad försvaret ska ägna sig åt.