Sverige säger nej till jobben

Svensk industri går strålande. Tillväxten har varit god det senaste decenniet och vinsterna är höga. Det är traditionellt utvecklingsbenägna branscher som verkstad, läkemedel och telekom, som stått för den stora delen av tillväxten i landet.

Men den svenska tillväxten har inte alls fått den utdelning i form av fler jobb som blivit resultatet i andra länder. Anledningen är höga skatter på arbete, långtgående anställningsskydd, offentliga monopol, snäv lönespridningen och prioriteringen av storindustrin.

Tjänstesektorn har helt enkelt inte tillåtits att växa i tillräckligt hög grad – de höga skatterna gör att tjänster blir för dyra för konsumenterna. Svensken gör i stället sakerna själv, anlitar svart arbetskraft – eller struntar i det helt.

Sambanden beskrivs av Steven J Davis, professor i internationellt företagande och ekonomi vid University of Chicago och Magnus Henreksson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, i NBER-rapporten – att reformera välfärdsstaten, SNS förlag.

När bruttonationalprodukten i Sverige har ökat med 1 procent så har sysselsättningen minskat med 0,05 procent. Det medan länder som Irland, Nya Zeeland, USA, Kanada och Nederländerna har ett tydligt samband mellan ökning av bruttonationalprodukten och nya jobb. Orsaken är att de länderna tillåter tjänstesektorn att expandera, med mindre rigida trygghetslagar, lägre skatter och högre lönespridning.

Låg lönespridning och långtgående anställningsskydd är traditionella fackliga krav. Ingen vågar bryta med det . Inte ens den borgerliga alliansen, som uppenbarligen tycker det är viktigare att värna ams än att ta itu med den konserverade arbetsmarknaden, vågar utmana ordentligt.

LO-fackens arbete går ut på att skydda dem som har jobb, inte att öppna arbetsmarknaden för flera. Det gäller tjänstemarknaden som helhet i Europa, där facken tycks ha vunnit, då tjänstedirektivet blivit till en urvattnad kompromiss. Invånarna i de nya EU-medlemsstaterna anses vara låglönekonkurrenter som pressar lönerna för svenskar. På hemmaplan är det ungdomar och andra som inte kommit in eller varit länge utanför arbetsmarknaden, som utgör det potentiella hotet mot villkoren för dem som finns innanför arbetsmarknadens höga murar.

Så uttrycks det nu inte. Det uttrycks i former av solidaritet, men den faktiska innebörden är just denna – att begränsa konkurrensen om jobben för att skydda de egna lönerna och anställningstryggheten. Men de begränsningarna gör att jobben blir färre och att stora grupper hänvisas till bidrag och svartjobb.

I stället för en rörlig och växande arbetsmarknad som ger chansen för fler att komma in, så har vi en trög och svag arbetsmarknad där de som inte har jobb får betala priset för att de som har jobb ska känna sig trygga. En bedräglig trygghet, då anpassning till konkurrensen är den enda långsiktiga överlevnadsstrategin.

För att få bukt med arbetslösheten måste Sverige öppna för tjänstenäringarna, genom lägre skatter på arbete, uppluckring av anställningsskyddet och genom att tillåta lägre betalda instegsjobb. Att inte få chansen att komma in på arbetsmarknaden är en av de största orättvisorna en enskild kan drabbas av, och att ha en stor mängd människor utanför arbetsmarknaden är en av de största riskerna ett samhälle kan ta. Människor som inte går till jobbet, kommer nämligen att hitta på helt andra saker.