Svenska soldater i krig
När det kalla kriget tog slut så försvann också grunden för det svenska invasionsförsvaret. Den gamla försvarskolossen levde till en början vidare som om ingenting hade hänt, men under senare år har omstöpningen av försvaret till ett modernt insatsförsvar kommit att gå allt snabbare. Även om Sverige inte är medlem i Nato, så har vårt land genom EU-medlemsskapet och deltagandet i Partnerskap för fred (PFF) kommit att få en allt aktivare roll i internationellt militärt samarbete.
De största svenska internationella insatserna i dag är i Kosovo (440 personer), Afghanistan (240) och Bosnien (60). Nyligen avslutades det svenska uppdraget i Liberia, där omkring 230 soldater deltog. Uppdragen kan handla om att övervaka fredsavtal, om minröjning eller hjälparbete, och utförs med mandat från FN eller OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa).
Men ytterligare steg tas i omläggningen av Sveriges militär. Steg som innebär upptrappade insatser och därmed också ökade risker. Just nu byggs Nordic Battle Grup, NBG, upp. 2 400 kontraktsanställda soldater och officerare kommer att ingå i gruppen som är en av EU:s planerade snabbinsatsstyrkor. Sverige har huvudansvaret med en skyttebataljon, och omkring 2 000 av de anställda kommer att vara svenskar. Övriga kommer från Norge, Finland och Estland.
Snabbinsatsstyrkorna är tänkta att sättas in i akuta situationer, vilket innebär att svenska soldater kan komma att skickas ut i regelrätta strider på främmande mark. Tillsammans med en spansk styrka kommer Nordic Battle Group att stå i skarp beredskap under det första halvåret 2008. Enligt EU:s uppdrag ska NBG kunna sättas in vid stora evakueringar, för att förebygga konflikter och ge humanitärt stöd – men också för att med våld ingripa mot stridande parter .
Med det ökade internationella ansvaret följer betydligt ökade risker. De nye försvarministern Mikael Odenberg (m) säger till Sydsvenska Dagbladet: "Den brutala sanningen är inte frågan om det kommer att komma hem döda soldater, utan det är frågan om när".
Det är ett krasst konstaterande av en verklighet som inte särskilt många svenskar ännu är medvetna om. Svenska killars och tjejers deltagande i krig handlar inte längre om att den lede fi ska komma från öster, utan om att våra soldater kan skickas dit konflikterna finns.
Döden är en fiende, allvarliga fysiska och psykiska skador andra. Ändå är den nya svenska inställningen nödvändig. Vi behöver inte gå längre tillbaka än 11 år och inte längre bort än vårt eget Europa, med massakern på tusentals män och pojkar i Srebrenica, för att förstå vilka följder omvärldens passivitet kan få.