Sund rödgrön strid

Miljöpartiet har under sina nuvarande språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand målmedvetet slipat på profilen för att lättare kunna samarbeta med socialdemokraterna. I stället för att förbli ett parti mellan blocken – ett grönt alternativ – har det i rikspolitiken blivit allt tydligare att det är till vänster mp hör hemma.

Därför är det lätt förvirrande att den gröna partistyrelsen nu bland annat vill stärka arbetslinjen genom att tona ned partiets tio år gamla krav på att införa medborgarlön – och införa en allmän, statlig arbetslöshetsförsäkring.

Den stärkta arbetslinjen med slopandet av "lön för lata" för, tacksamt nog, mp bort från det flummande och kravlösa vänsteretablissemanget. Detta skadar inte precis relationerna med den socialdemokratiska högerfalangen. Men viljan att frånta fackföreningsrörelsen all administration av a-kassorna och införa en gemensam myndighet för a-kassa, sjukpenning och socialbidrag är detsamma som en krigsförklaring mot s.

Socialdemokratin älskar att beskriva sig som en arbetarrörelse stående på två ben: partiet och LO. I symbios har de bägge stöttat varandra. Med ekonomiska bidrag och en plats i det socialdemokratiska partiets innersta krets påverkar LO också så mycket mer än bara arbetsmarknadspolitiken.

Den starka kopplingen innebär naturligtvis att s agerar på alla tänkbara sätt för att bevara nuvarande ordning, vilken de menar är garanten för hög facklig anslutningsgrad. Och många rara slantar till Partiet, kan man tillägga.

Följdriktigt förklarade Sven-Erik Österberg (s), talesman i arbetsmarknadspolitiska frågor, sig i går snabbt sakna all kompromissvilja i frågan. Ska det bli någon förändring får mp alltså samarbeta med allianspartierna. Och förändring är nödvändig.

I och med det minskade statsbidraget till a-kassorna har avgifterna höjts så mycket att 400000 personer lämnade kassorna under 2007. En miljon av arbetstagarna står nu utanför. Höjningen är försvarbar, eftersom den har tydliggjort kopplingen mellan risk och avgift. Men samtidigt har försäkringen underminerats.

Den borgerliga regeringen har tidigare sagt (statsministern och finansministern har vacklat i saken på senaste tiden) att den ska genomföra en obligatorisk a-kassa, dock utan att föreslå en statlig variant.

Ska försäkringen vara obligatorisk så är det också logiskt att den – precis som miljöpartiet föreslår – blir en statlig angelägenhet.

Med en gemensam myndighet i stället för 36 olika a-kassor blir verksamheten dessutom både effektivare och rättssäkrare, utrymmet för tolkningar minskar.

Miljöpartiet har tänkt till. Så typiskt att socialdemokraterna inte gillar vad allianspartnern kommit fram till.