Storebror Bodström
På onsdagen röstade en majoritet i Europaparlamentet för harmoniserade bestämmelser för långtidslagring av elektronisk trafikdata. Det betyder att internet- och teleoperatörer ska åläggas att spara uppgifter om vem som har kontaktat vem så att de ska kunna användas för att bekämpa allvarlig brottslighet. Själva innehållet i trafiken ska inte lagras, alltså vad det står i till exempel ett sms, men det är en klen tröst. Ur ett integritetsperspektiv innebär den samlade kartläggningen en potentiellt allvarlig urholkning av den personliga integriteten. Staten har möjlighet att veta var du varit, med vilka du har haft kontakt och när du har haft det. I det förslag som nu går vidare i EU:s beslutssystem till regeringarna i ministerrådet finns många frågetecken om hur den informationen ska komma till användning och kontrolleras.
Redan i dag lagras data av kommersiella skäl. Telefonoperatörer behöver det för att kunna fakturera sina kunder, för att nämna ett exempel. Sådan information kommer inte sällan till användning i brottsutredningar. Men det nya är att införa harmoniserade bestämmelser för hur myndigheterna i unionens medlemsländer lättare ska få tillgång till sådana uppgifter för alla medborgare. I vågskålarna ligger balansen mellan integritet och kontroll.
En första fråga man då måste ställa sig är om det aktuella förslaget till långtidslagring av all trafikdata, mellan sex månader och två år, är ett effektivt och bra hjälpmedel för att komma åt de grova brotten. En andra fråga är om de resurser som det krävs för att lagra data kunde komma till bättre användning på annat håll. Mycket talar för att svaret på den första frågan är nej och på den andra är ja.
Terrorister och grov organiserad brottslighet kan finna vägar att kringgå lagring av trafikdata med hjälp av tekniska hjälpmedel och kommunikation som inte lämnar några spår efter sig. Alla vanliga hederliga människors elektroniska fotspår kommer dock att finnas lagrade. Vad säger att de inte läcker ut till obehöriga eller missbrukas på annat sätt? Konsekvenserna av förslaget är helt enkelt för dåligt utredda för att kunna ge ett bra svar på den frågan.
Kostnaderna för att långtidslagra alla uppgifter är ett annat problem. Operatörerna på markanden vill så klart inte åläggas stora kostnader för att lagra data åt myndigheterna. Den alternativa användningen för kompensation till dem är resurser till annan form av brottsbekämpning. Hur mycket pengar det handlar om är också dåligt utrett.
Överlag har hela beslutsprocessen hastats fram med det brittiska ordförandeskapet i spetsen. Det ursprungliga förslaget från EU:s justitieministrar fick tummen ner av parlamentet eftersom det var för långtgående, men ett förslag från kommissionen ledde därefter till avvägningar och kompromisser i parlamentet, något som däremot inte föll ministerrådet i smaken. I stället för att fortsätta att successivt nå fram till en kompromiss frångick de två stora partigrupperna i parlamentet, socialdemokraterna och de konservativa, det normala förfarandet och enades om ett förslag som ligger det ursprungliga ministerrådsförslaget mycket nära. Rapportören i det utskott som lagt ner arbete på att få till stånd en kompromiss för att sedan finna sig överkörd har nu sagt upp sig den posten i protest, men vad hjälper det?
Nu går ett förslag vars konsekvenser för brottsbekämpning är dåligt utredda, men vars följder för integriteten är oroande, vidare. Det brittiska ordförandeskapet är nöjt, liksom justitieminister Thomas Bodström får man förmoda. Han har ju varit pådrivande. Med tanke på tillståndet i den svenska brottsbekämpningen kan man fråga sig om det är ett gott tecken.
