Statistik gör ingen till brottsling

Statistik är inte så dumt som det ofta hävdas. Bara man använder den med förnuft. För forskaren gäller det att veta att hon verkligen mäter det hon tror sig mäta och att hon mäter det på ett riktigt sätt. För människor som tar del av resultaten är det viktigt att statistiken kan leda till slutsatser som gör att man kan förändra saker till det bättre. Det är till exempel utmärkt att med statistik kunna visa sambandet mellan rökning och lungcancer. Folk kan då konstatera att de inte ska röka om de vill undvika lungcancer.

Men statistik kan också användas till annat.

Som när Brottsförebyggande rådet, Brå, mäter förekomsten av brott (eller egentligen brottsmisstanke) i olika grupper.

Man kan på detta sätt ringa in riskfaktorer: Män är betydligt mer brottsbenägna än kvinnor. Personer som kommer från en familj som någon gång tagit emot socialbidrag misstänks för sex gånger fler brott än andra. Ungdomar och yngre vuxna, är överrepresenterade i förhållande till äldre. Personer födda utomlands eller som har föräldrar som är födda utomlands blir oftare misstänkta än personer födda i Sverige av svenska föräldrar. Brå konstaterar också att människor med rötter i vissa länder har större risk för att bli misstänkta, medan människor från andra länder kan ha lägre risk för att bli det än infödda svenskar.

Så där kan man hålla på.

Man skulle kunna tänka sig att göra en brottsstatistik baserad på vilken gata man vuxit upp på, vilka betyg man haft eller varför inte vilka politiska sympatier man har. Vad säger till exempel nationaldemokrater och sverigedemokrater om en sådan granskning?

I en intressant tv-diskussion i programmet Finns blått? möttes den liberala filosofen Lena Halldenius, filosofen Torbjörn Tennsjö, och vänsterjournalisten Johan Ehrenberg.

Ehrenberg förordar en mansskatt, efter Gudrun Schymans idé. Lena Halldenius gjorde på ett utmärkt begåvat vis klart att man kan ha sympati för problemet, men att den kollektiva skuldbeläggningen aldrig är en rimlig princip.

Annars skulle man förstås utifrån Brås statistik kunna föra resonemanget att män är ett allvarligt problem för samhället, och därmed i preventivt syfte bör sättas bakom lås och bom. Sambandet mellan allvarliga brott som rån, misshandel och mord och att gärningsmannen är just man, är ju tydligt.

De flesta inser att det är orimligt.

Om vi använder parallellen med rökning och lungcancer så är det lätt att konstatera nyttan med denna kunskap: det går att sluta röka. Då förbättras de statistiska oddsen för att undvika att drabbas av lungcancer drastiskt.

Däremot är det betydligt svårare att byta kön, för att inte tala om det omöjliga i att byta biologiska föräldrar.

Brås statistik kan i bästa fall användas för att hitta riskfaktorer som går att göra någonting åt, som diskriminering, bidragsberoende och arbetslöshet.

Men möjligheten finns att statistiken används på ett helt annat sätt; för att rikta strålkastarljuset mot till exempel etniska grupper och stämpla individer som riskfaktorer just på grund av sin grupptillhörighet. Det är aldrig acceptabelt.