Staten och Partiet

Valrörelsen har tillförts sitt första, lite-lagom-plumpa personangrepp. För detta stod centerledaren Maud Olofsson, som under ett tal på tisdagen kritiserade Arbetsmarknadsstyrelsens, Ams, generaldirektör Bo Bylund för att vara en del av det socialdemokratiska valmaskineriet.

Klandret består i att Ams i dag använder sig av en märklig metod för att räkna arbetslösa, som avsevärt skiljer sig från resten av EU.

Skulle man begagna samma beräkningsmodell för ungdomsarbetslöshet här som i övriga Europa, skulle siffrorna vara betydligt dystrare.

Olofsson hävdar att den förment oberoende Bo Bylund hjälper socialdemokraterna att vinna valet genom att Ams under hans ledning ständigt presenterar glädjekalkyler.

En allvarlig anklagelse. Men knappast obefogad. Bo Bylund har tidigare innehaft poster som förbundssekreterare i fackförbundet Metall, politisk sekreterare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen och s-märkt statssekreterare. Detta är knappast något atypiskt för Ams, som kryllar av socialdemokrater på alla nivåer men lider svår saknad på borgerligt profilerade ledningspersoner.

Nå, en kompetent och ifrågasättande socialdemokrat som skulle säkerligen kunna sköta denna uppgift med bravur. Men dagens Ams är närmast oskiljaktigt från det socialdemokratiska partiet. Och det är sannerligen inte sunt. Statsapparaten och partiet äro icke samma sak. Men det finns också en större dimension som berör den exekutiva maktens befogenheter.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket och numer chef för FN:s korruptionsenhet, talade intressant kring sina duster med makten i radions program Sommar. Ahlenius, med erfarenheter från kampen om att få till stånd en från regeringen oberoende Riksrevision, pekar på en svensk egendomlighet.

Här betraktas överheten generellt som god. I andra länder är inställningen den att makten ständigt måste granskas och hållas under kontroll. Som konsekvens är existensen av balanserande motkrafter i den svenska statsapparaten obefintlig, eller åtminstone väldigt svag.

Det finns ett antal fundamentala skäl till varför det behövs ett maktskifte i höstens val. Ett är socialdemokraternas oförmåga att skilja mellan stat och parti. Ett annat är den bristande respekt partiets toppskikt visar gentemot granskande myndigheter.

Nå, ett varningens finger bör också höjas. Göran Hägglund, partiledare för kristdemokraterna, låter i Ekot meddela att ett regeringsskifte kommer innebära att både en och två nuvarande generaldirektörer och myndighetschefer får registrera sig som arbetssökande. Enligt teorin om att makt alltid korrumperar kommer alliansen att rakt av byta rött mot blått. Man får hoppas att de borgerliga företrädarna även i regeringsposition minns att kompetens ska gå före partifärg.