Stämning ingen ljuv musik
Med de elektroniska musiktjänsternas intåg i allt fler människors vardag behövs de traditionella skivbolagen i allt mindre utsträckning. Konsumenterna vet det, artisterna vet det, och troligen vet de stora skivbolagen det också.
Men skivbolagen består, precis som alla andra bolag, av människor som behöver överleva och göra sig förtjänta av sina löner. Kanske är det därför som skivbolagen verkar flytta fram sina positioner i takt med att behovet av dem ser ut att minska.
Trots sjunkande försäljning av cd-skivor går det dock på vissa håll bra för bolagen. Under tisdagen vann de en stor seger, då Frankrikes parlament klubbade igenom Hadopi-lagen. Den ger domstolar rätt att stänga av misstänkta fildelare från internet i upp till ett år.
Det är svårt att tänka sig en lagstiftning som skulle stänga av brottsmisstänkta från rätten att skicka brev eller ringa telefonsamtal. Men konstigt nog betraktas inte internet på samma sätt. Detta trots att allt från bankärenden till kommunikation med myndigheter i dag hanteras just där.
Skivbolagens desperation visar sig också på andra sätt i domstolarna. I våras dömdes amerikanen Joel Tenenbaum av en domstol i Boston att betala skadestånd på ungefär 160 000 kronor för varje låt som han hade laddat ned.
Enligt den moderata riksdagsledamoten Karl Sigfrid nådde skivindustrin sin topp då den omsatte något mindre än 200 miljarder kronor per år.
I det sammanhanget ter sig summan som Tenenbaum dömdes att betala särskilt absurd. Den ger att skivindustrin enligt branschorganisationen IFPI:s bedömningar av den olagliga nedladdningens omfattning skulle förlora intäkter till ett värde av 6,4 miljoner miljarder per år. Det är helt enkelt inte möjligt, men industrin skyr få medel för att statuera exempel.
Också Sverige har berörts av skivindustrins försök till överlevnad utan anpassning till marknadens behov. Då pjäsen ”De tre musketörerna”, som länge spelats i Lettland också skulle komma till Sverige, meddelade Universal Music att man tänkte stämma de teatrar som valde att spela den.
Pjäsen innehåller nämligen musik av Paul Simon, som är tänkt att spelas i en grammofon i bakgrunden. Paul Simons egen talesman lät dock meddela att han inte hade några problem med att musiken användes i pjäsen, men då hade gästspelet i Sverige redan avbokats.
Är stämningar musikindustrins nya affärsidé?, frågade sig Stockholms stads kultur- och idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) på tisdagen i en debattartikel i Svenska Dagbladet, apropå affären kring Universal. Det är en berättigad fråga, särskilt i fall som det med Paul Simon och teaterpjäsen.
Det visar att skivindustrin ofta varken finns till för rättighetsinnehavarna eller för konsumenterna, utan främst för sig själva. Deras kamp blir dock särskilt problematisk när den förs via rättsväsendet, som i fallet Frankrike.
Frågan är om ens den strängaste lagstiftning kan rädda den industri som allt färre behöver så länge den inte anpassar sig till vad konsumenterna vill ha.
