”Ställ högre krav på skoleleverna”

Skolan har på senare tid kritiserats mer än vanligt. Kritiken har numera stöd både i internationella jämförelser och i nationella utvärderingar. Skolverkets generaldirektör är allvarligt oroad över utvecklingen baserad på Skolverkets utvärderingar som publicerades 2009, samt de internationella utvärderingarna Pisa, Timss och nu senast Timss Advanced, som visar att Sverige backar mer än övriga ingående länder. Ett omfattande reformarbete pågår, men kompletteringar krävs för att reformerna skall bli välgrundade och uthålliga. Exempel på behövliga kompletteringar är tidigare betyg, förändrad struktur på lektionerna och en friare lärarroll.

Betygens funktioner

Betygen är sista steget i kedjan uppställande av mål, tillämpning av metoder för att nå målen samt utvärdering av resultaten. Betygsdebatten är förvånansvärt oinformerad. Maria Wetterstrand i Miljöpartiet sade i juni 2010 i en tv-debatt med skolministern att ”det finns många undersökningar som visar att betygen är skadliga”.

Det är inte sant. Några sådana undersökningar existerar inte. Miljöpartiets kansli kunde heller inte ge adekvata referenser.

Betyg har flera funktioner. De ger information om elevens prestationer till eleven, information om dessa till föräldrarna och ger eleverna en motivation att bibehålla sin nivå eller prestera bättre. Betygen fungerar även som intagningsinstrument för fortsatta studier och ett statistiskt underlag för politiker och andra beslutsfattare vilket kan användas när resurser fördelas till olika skolor. Fördelarna framför samtal eller skriftliga omdömen är att betygen är enkla att ta till sig och hålla i minnet. Om betygssättningen sköts rätt är betyg mer kortfattade, ändå mer precisa och tillförlitliga än verbala, muntliga eller skriftliga omdömen. Dessa tenderar att bli yviga och oprecisa.

Lärare bör föra löpande betygsanteckningar. Tillsammans med resultat av olika typer av prov ger de en förvånansvärt precis information. Enbart betygssummor i årskurs 9 ger ungefär lika bra prognos för gymnasiestudier som om de kompletteras med olika typer av standardiserade kunskapstest.

Under 1970-talet togs betygen på låg- och mellanstadiet bort. Resultaten av detta redovisades nyss i en ytterst noggrann rapport av Anna Sjögren vid Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). Man har kunnat jämföra vuxna individer som fått respektive inte fått betyg med avseende på högre studier, yrkesframgång och inkomst.

Hon fann att barn till lågutbildade föräldrar inte gick igenom gymnasiet lika ofta när de var betygsfria jämfört med när de fick betyg. I denna grupp var det barn med sämre skolresultat som påverkades mest. Per hundra barn var det ytterligare två till tre pojkar och två till fyra flickor som inte tog en gymnasieexamen till följd av att betygen avskaffades. Endast söner till högutbildade gynnades av att betygen togs bort. Döttrarna till högutbildade föräldrar gynnades däremot inte av betygsfrihet. De följer istället samma mönster som barnen till de lågutbildade. Då skall vi komma ihåg att andelen högutbildade föräldrar är betydligt mindre än andelen lågutbildade.

Skall inte betygsmotståndarna kunna lära av detta? Politikerna har svikit generationer av barn.

Att införa betyg i årskurs 6 eller betygsliknande omdömen från lågstadiet är alldeles för sent. Som förälder till ett barn med koncentrationssvårigheter fick jag ingen information förrän i årskurs 3. Betyg i skarp form bör införas från årskurs 4, och i mjuk form från årskurs 1. I båda fallen kan betygen åtföljas av en kompletterande kommentar. Formella betyg motiverar lärarna att skärpa utvärderingen vilket min egen och andras erfarenhet visar.

Lärarnas situation

Den tid som lärare tillbringar i skolan används till stor del till konferenser – arbetslagskonferenser, klasskonferenser, linjekonferenser, samt gruppkonferenser i demokrati, internationalisering, språklag och it. Till detta kommer studiedagar, idrottsdagar, tid för ”cirkulärämnen”, med mera. Ibland tas tiden från lektionstid. Lärarna träffar eleverna alldeles för litet vilket många undersökningar visat. Ibland får lärare vara glada om de får ut 25 procent av schemalagda timmar.

Alltför ofta drabbas skolan av oprövade reformhugskott. Ett par exempel i Trelleborg är Spjutspetsskolan som tycks kosta mycket utan att förbättra resultaten, liksom Studietorgen i Komvux som inte utnyttjas av dem som skulle behöva det.

De senaste trettio fyrtio åren kännetecknas av att lärarna drabbats av en serie motivationssänkande faktorer: låga löner, låg status, gradvis försämrad lärarutbildning, påfund som att elever betygsätter lärare, samt så kallad AP-tid, arbetsplatsförlagd tjänstgöring. Den innebär att lärarna måste befinna sig på skolan utan att undervisa. De får inte avlägsna sig från skolan, den så kallade inlåsningseffekten.

SKL, Sveriges kommuner och landsting, och 198 skolchefer har i media framställt starka krav på att att detaljreglera lärarnas arbetstid och arbetsplats. Det viktigaste argumentet mot SKL är att läraryrket är ett kreativt yrke. Inspiration kan komma när som helst. Den kan inte schemaläggas, lika lite som man kan kräva att en skådespelare skall öva in sin roll i logen.

Bra undervisning kan inte konfereras fram. Klasser, elever och lärare är alltför individuella. Det måste finnas en anpassning som varierar med grupp och situation. Ett tidigt, misslyckat försök att homogenisera skedde i slutet av 1960-talet. Den skicklige administratören Lennart Sandgren, docent i matematik och författare av läroböcker för universiteten var bland annat statssekreterare hos Olof Palme.

Som metodiklektor i matematik i Malmö fann han att lärarkandidater med olika ämneskombinationer var indelade i grupper med pedagogik som gemensamt ämne. Varje grupp leddes av en pedagogiklektor. Pedagogikundervisningen kunde te sig väsentligt olika i grupperna. Den rationelle Sandgren tyckte att det räckte om en lektor lade upp undervisningen som sedan kunde utföras av adjunkter. Detta fungerade i praktiken inte. Grupperna var olika och adjunkter är individualister som vill lägga upp sin egen undervisning. Men idén att ersätta lektorer med adjunkter spred sig inom såväl gymnasieskola som högskola. Detta blev ju betydligt billigare. Man lyckades på så sätt sänka genomsnittskompetensen i såväl högskola som gymnasieskola från en hög till en låg andel disputerade lärare vilket vi lever med nu.

Detta har inte kunnat ske utan skada för dessa utbildningar. Sänkt standard på lärarna återverkar på undervisningens kvalitet vilket i sin tur återverkar på de studerandes kunskapsnivå. Formell utbildning saknar inte betydelse. Man har nu återinfört lektorer i gymnasieskolan. En liknande reform tycks vara på gång inom högskolan. Sänkt lönenivå och status har fått vådliga konsekvenser. Idag blir ingen studerande med begåvning i matematik eller NO-ämnen lärare. Låg lärarkompetens är en av flera orsaker till att Sverige har halkat efter internationellt, särskilt i matematik och NO enligt studier som Pisa, Timss, och Skolverkets undersökningar.

Kommunaliseringens effekter

En annan hämmande faktor för skolan är kommunaliseringen i början av 1990-talet. Göran Persson med en kommunal bakgrund tyckte under sin tid som utbildningsminister att toppstyrningen i kedjan departement – Skolöverstyrelsen – länsskolnämnder inte fungerade bra. Lösningen var att kommunalisera skolan för att flytta besluten närmare verkligheten.

Det kunde kanske blivit bra men verkligheten stämde inte med kartan. Många faktorer gör att kommunaliseringen misslyckats. Kommunerna har brist på expertis, folk som verkligen kan skola och grunderna för inlärning. Det ger spelrum för kommunalpolitiker att lägga sig i saker de inte begriper.

Vidare sade Avtalsverket plötsligt att förskollärare med flera mellangrupper skulle få 35 procent löneförhöjning, medan adjunkter skulle få nöja sig med tre procent. Det är oklart hur dessa förhandlingar gick till, men de konstlade lönerelationerna består. Medan statliga pengar är överblickbara har det visat sig att kommunala medel ofta används till annat än vad de är avsedda för. Lärarförbunden och Folkpartiet menar nu att skolan bör återförstatligas.

Bocken till trädgårdsmästare

Ett exempel på när kommunalpolitiker som tycker sig begripa mer än de gör lägger sig i är att allt fler skolor låter eleverna sätta betyg på sina lärare. En utvärderingsmodell som enligt förespråkarna ger eleverna en chans att tycka till och ger skolan ett instrument att mäta pedagogernas kompetens med. I vissa fall finns också farhågor om att ”betygen” kan användas som underlag i kommande löneförhandlingar.

Detta riskerar att skapa en skola där lärare börjar ställa lägre krav på eleverna, dela ut enklare läxor och ge högre betyg för att slippa underbetyg och lägre lön. Kraven är redan nu för låga. Att sänka dem ytterligare blir katastrofalt. Flera undersökningar visar att elever både på högstadiet och gymnasiet anser att skolan ställer för låga krav. Gymnasieeleverna tycker dessutom att de bör få ta mera eget ansvar för sina studier.

Läraren sätter betyg utifrån läroplanens krav med betygskriterier. Läraren har utbildning, yrkeserfarenhet och står framför allt under tjänsteansvar. I regeringens skolreformer ska dessutom bara legitimerade lärare få sätta betyg och betygssättningen ska granskas av Skolinspektionen. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls och behöver inte motivera sig, trots att betyget kan få konsekvenser för lärarens lön och framtid.

Vad skall man då göra?

Vissa slutsatser för framtiden ger sig av sig själva mot bakgrunden av denna analys. Skolans kvalitet måste avsevärt höjas för att motverka den påtagliga fördumningen av samhället.

Höj kraven på eleverna, de anses för låga av eleverna själva både på högstadiet och gymnasiet. Inför läxor där de inte redan finns. Inför skärpta regler för elevers uppträdande och klädsel. Detta kan göras som kontrakt efter diskussioner med eleverna.

Ta bort AP-tiden och med den inlåsningseffekten.

Slopa elevers betygsättning av sina lärare. Existerande forskning visar på skadliga effekter. Det går att låta elever utvärdera undervisningen utan att blanda in läraren. Elevutvärderingar skall givetvis inte ligga till grund för löneförhandlingar.

Reducera kraftigt antalet konferenser. Huvuddelen av undervisningen bör bestå av korta lärarledda genomgångar följda av övningsuppgifter så att det blir systematik i undervisningen. Systematiken bör vara ämnesbaserad, inte elevvalsbaserad.

Detta går antagligen inte att genomföra i Sverige, men det är så här man gör i Finland för att ligga i topp internationellt.