Spel för en supermakt

Kinas president Hu Jintao är på statsbesök i Sverige. Det är klart att Sverige ska ta emot ledare även för länder som saknar demokrati. Bara kungen och statsministern hela tiden är medvetna om att president Hu Jintao inte representerar Kinas folk, han representerar Kinas kommunistparti och diktaturen. Någon hyllning av stabiliteten i hemlandet, förtjänar presidenten alltså inte.

Den kinesiska industriella explosionen, som kom med införandet av en statskapitalistisk ekonomi, har försett oss i väst med billig elektronik, leksaker, verktyg, mopeder och massa andra prylar, och samtidigt lyft många kineser ur fattigdomen. Genom den enorma tillväxten i Kinas ekonomi har svenska företag inom råvaru- och verkstadsindustrin fått uppleva en sällsynt boom under de senaste åren. Och framgångsrika handelsföretag som H&M, Ikea och Clas Ohlson bygger sina vinster till stor del på billig produktion i Kina.

Men den framväxande ekonomiska supermakten har kvar den politiska strukturen sedan de hårdföra kommunistiska dagarna, och dess befolkning saknar många av de friheter som vi i Sverige tar för självklara. Det handlar inte enbart om yttrandefrihet, tryckfrihet och rätten att rösta fram den egna regeringen, utan också om något så grundläggande som att få flytta inom landet. I den omfattande migration som pågår från landsbygden till städerna, saknar stora grupper myndigheternas tillåtelse att flytta. De lever som illegala invånare utan sociala rättigheter och utan rätt till skolgång för barnen.

Gissa vilken sida som Kina ska visa upp när huvudstaden Peking står som värd för OS nästa år? Den politiska betydelsen av arrangemanget ska inte underskattas. Sedan 1936 handlar OS till stor del om propaganda, inte minst utnyttjat av diktaturer som mer eller mindre väl kan dölja sina avsikter under förbrödringens fana. Genom framgångar på idrottsarenorna visar nationerna sin storhet. Att dessutom få arrangera OS, och göra det bättre än någon annan gjort tidigare, är det ultimata sättet att inför hela världen manifestera det egna landets framskjutna maktposition.

Det är ingen tillfällighet att framgångarna inom idrottsområdet för Kina kommit samtidigt med det ekonomiska uppsvinget. Kina var länge en blek idrottsnation, med undantag för en i övriga världen så marginell sport som bordtennis. De internationella prestigeidrotterna i OS-sammanhang – gymnastik, simning och friidrott – dominerades under årtionden av det forna östblocket i Europa och av USA. Studerar man den olympiska närhistorien blir det tydligt att Kina satsat mycket medvetet på att få fram idrottsstjärnor.

1988 hamnade Kina elva i OS medaljliga med fem guld – bland annat efter Ungern, Bulgarien och Rumänien – knappast imponerande för den folkrikaste nationen i världen.

1992 kom Kina fyra i medaljligan med 16 guld, efter det raserade Sovjetunionen (OSS), USA och Tyskland – ett Tyskland som fortfarande red på DDR-idrottsindustrin. 1996 i Atlanta dominerade USA och Kina kom åter fyra med 16 guld. I Sydney 2000 tog Kina 28 guld, och kom trea före värdnationen Australien. I Aten 2004 var Kina tvåa i medaljligan med 32 guld mot USA:s 35. Ryssland var passerat.

Faktum är att den kinesiska idrottsframgången, trots denna statistik, stannade upp i början av 2000-talet. Dominansen i simbassänger och på friidrottsarenor hade kommit för plötsligt för att vara naturlig. Rekorden i simning och medeldistanslöpning – som slogs framför allt på den kvinnliga sidan – byggde inte bara på grymt disciplinerad träning, utan också på andra metoder som kändes igen allt för väl från det forna östblocket i Europa.

Inför OS 2008 i Peking satsar kineserna officiellt hårt på att de egna idrottsutövarna ska nå framgångar utan otillåtna hjälpmedel. Går den kinesiska drömmen i uppfyllelse – att landet hamnar före USA i medaljligan så är det en symbolik som får betydelse långt utanför kalenderbitarnas begränsade sfär. Det skulle bli den slutliga bekräftelsen på Kinas supermaktsstatus.

•••

"Det är bara ideologi" brukar det ibland heta när politiska motståndare kritiseras för att ta beslut man själv inte gillar. Den typen av påståenden fattar inte jag. Ideologi är nämligen något vackert. Åtminstone liberalismen… Tror man på en ideologi så gör man det för att man tror att det är det bästa för människorna. Alla lokalpolitiker kan ju ha som slagord "Det bästa för Trelleborgarna" – men det betyder ju inte att de är överens om vad som är det bästa. Tror man att människor kan bestämma mer själva – då är det liberalism, tror man att någon ska bestämma åt dem, då är det socialism.

Om politiken – inklusive lokalpolitiken – handlade mer om ideologiska debatter, så skulle demokratin må betydligt bättre.

•••

Vansinnet i Zimbabwe fortsätter. Inflationen noterar nu 2879,5 procent, enligt internationella valutafonden, IMF.

•••

Hunden Trelle hann inte stå många timmar vid sin rondell innan några Trelleborgshuliganer var framme och försökte bränna ner den.

På rondellhund.se kan man för övrigt läsa om hur rondellhundsfenomenet började med att konstnären Stina Opitz dekorerade en rondell i ett trist handelsområde i Linköping med en hund i betong. Hunden slogs sönder av Linköpingshuliganer (Huliganer finns det överallt…). Därefter byggdes det under skydd av mörkret en ny ganska ful hund i plywood på samma plats, en hund som sedan följdes av flera med okända upphovsmän. Vov! Vov!

•••

"Det finns fundamentalistiska grupper i partiet som bara fokuserar på underlivsfrågor".

Rolf Tuvesson, ordförande för kristdemokraterna i Malmöhusdistriktet, i magasinet Fokus.

•••

Till Povels minne:

"Kungen är full av stock och sten

Skogen är full av lingonben

Per är full av tomtar

Hur ska Lillan orka?"