Annons
Nyheter

Spärreld från Flanking

Nyheter • Publicerad 17 juni 2008
Anders Flanking (c). ARKIV: Sören Andersson / SCANPIX 2007Foto: 

Centerpartiets partisekreterare Anders Flanking har låtit sig uppröras över folkpartiets agerande den senaste tiden. I Ekot på söndagen gick han så långt som till att beskriva de folkpartistiska motionerna i klimatberedningen och försvarsberedningen som en samarbetskris för regeringen; att de välkända fp-kraven om satsning på kärnkraft och medlemskap i Nato skulle skada allianssamarbetet.

"En gång är ingen gång, två gånger en tendens och tre gånger en vana. För att det här inte ska bli en vana är det viktigt att vi funderar över hur vi ska agera i fortsättningen."

Annons

Det är till att ha ömma tår. Allianssamarbetet går som bekant ut på att de fyra borgerliga partierna kommer överens om vilken politik som ska föras, och att överenskommelserna hedras. Detta är långtifrån detsamma som att partierna ska glömma sina hjärtefrågor eller sluta strida för dem. Den gemensamma politiken ligger ju fast.

Att Flanking skjuter spärreld från centerpartiets nuvarande flankposition handlar därför mer sannolikt om att det finns en vilja att skyla över det egna partiets agerande. En rädsla att andra ska synas mer.

Centerpartiet har inte heller varit en strömlinjeformad, passiv supporter till övriga partier i alliansen. Inför budgetmötet på Harpsund under den gångna helgen har c vid ett par tillfällen visat sitt egensinne. Miljöminister Andreas Carlgren förordade en massiv satsning på järnväg, trots att statsminister Fredrik Reinfeldt (m) varit mycket tydlig med att en sådan inte är aktuell. Centerledaren, tillika näringsministern, Maud Olofsson har drivit frågan om sänkta arbetsgivaravgifter för att satsa på småföretagen. Detta trots att allianslinjen sedan länge har varit en fortsatt sänkning av skatterna för låg- och medelinkomsttagare.

Så länge Allians för Sverige är utformad som ett samarbete mellan fyra självständiga partier är det självklart att varje parti – till och med centern – måste ges utrymme för att driva sin politik.

Detta kan utmålas som sprickor i regeringsfasaden eller klassisk borgerlig kannibalism. Men det kan också beskrivas som ett vitalt sätt att, med partierna som bas, hålla lågan brinnande i någon form av borgerlig idédebatt.

Motsättningar och klyftor blir ofta en nyhet; ideologiska resonemang om principer och prioriteringar mer sällan. Så enkelt kan det vara.

Bidragande till stingsligheten lär dessutom vara att borgerligheten inte har opinionen på sin sida. De senaste väljarbarometrarna bekräftar att regeringen inte orkar med att samla mer än cirka 40 procent av partisympatierna. Hittills har alliansledarna inte låtit sig uppröras offentligt särskilt mycket över detta. De har mest konstaterat faktum och uttryckt förhoppningar om att populariteten och sympatin kommer när reformerna blir vardag.

Visst kan det vara så. Men erfarenheten säger att väljarna gillar tydliga alternativ. Kanske är det därför bättre att vara mer aktiv. Att visa väljarna att alliansen inte är ett enda parti. Att det finns olika avvägningar, många viljor. Att det viktiga är att partierna är regeringsfähiga och klarar av att kompromissa sig fram till en gemensam linje i aktuella beslut – inte att de alltid tycker exakt likadant om allting.

Förhoppningsvis är det detta vi ser när Flanking går till attack mot en allierad.

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons